Iakktagelser från "Splendid Isolation"

Nu kommer säkert någon av mina FB följare som växte upp i samma by som mig att reagera på att jag jämställer uppväxten i Rudskoga med karantän. Så illa var det självklart inte men vissa likheter kan skönjas.

Jag är van att röra mig bland människor hela tiden och att på det här sättet arbeta i någon typ av isolering var inget jag trodde jag skulle få uppleva. Dessutom åkt på en influensa (vet ej om det är C och tänker inte belasta sjukvården med att testa) vilket gör att jag några dagar till får vinka ut till människorna på gatan med en variant av Silviahälsning.

Nåväl tillbaka till Rudskoga. Värmlands Glesbygd på 70- och 80- talen. Land och Nya Kristinehamnsposten var husorgan jämte Nya Wermlandstidningen och Örebrokuriren. I Nya Wermlandstidningen kunde vi läsa om att Färjestad vann hockeymatcher och i Örebrokuriren om Degerfors IF och Örebro Sk,s vinster. Jag kanske var konspiratoriskt lagd men jag tyckte alltid det fanns en tendens att Örebro SK framhävdes på ett otillbörligt vis.

Det enda som låg nära var skolan och kyrkan  - ca 500 meter bort. Sedan fanns vännerna på 2, 4 resp. 8 km avstånd. Efter hemkomst från skolan såg jag i bästa fall någon pensionär som ännu 20 år efter pensionen gick i nästan nya arbetskläder från Bäckhammars Pappersbruk eller Degerfors Järnverk. Detta är Bergslagen – där gnäller man inte över lite avskildhet.
 

Sammanfattningsvis på den punkten att vara uppväxt i en ort – eller i alla fall geografisk yta, Rudskoga är ingen ort , det är en samling av byar utspridda på ca 80 kvadratkilometer med ca 650 invånare (8,12 invånare/kvadratkilometer), gör att det finns någon inlärd, djupt liggande, vana att vara själv och att det är lite besvärligt att ta sig till punkter av social samvaro.

När man fyllde moppe (13 år på i Värmländsk glesbygd) kom världen närmre och den stora orten Åtorp kunde besökas. Crescentmotorer kunde med 7 hk cylinder, uppborrad förgasare och filad kolv uppnå en hastighet av 60 knyck. Någon drevade även och pressade upp i 85 km vill jag minnas. Det bodde en polis i byn men han visste inget trots att det var i hans garage vi trimmade.

Inte så underligt att kulturkrocken blev stor då jag besökte Köpenhamn som 21-åring för första gången. Den dam jag försökte kurtisera på en club uppskattade inte att jag snöt mig i danska flaggan för att vara rolig och dessutom uppskattades inte detta av hennes pojkvän som dök upp.

 Numera, i Coronatider då jag jobbar hemifrån, eller från kontoret -  jag har ensamkontor – så kan jag få den där känslan som infann sig när utsikten var helt tom från människor. Ett lugn men samtidigt ödesmättat. Hus och bilar men inga människor.
Men jag skall erkänna, även om jag växte upp på en avlägsen plats där individualism och avskildhet ligger i korten så kommer det gå åt mycket film och musik. Dock känner jag att jag på något vis upplevt detta innan på något konstigt vis.
 

Vid hemmaarbete är TV,n på och informationen strömmar genom luften och det är förbluffande många som verkar ”passa på” nu att föra fram sina åsikter och förklara att om en viss idé följts så hade vi inte haft problemen.

Nationalister står runt hörnet och inväntar läget att dra ned gardinen vid gränserna för lång tid. Om dessa människor kommer till makten skall vi inte tro att vi kommer tillbaka till ett öppet samhälle när Coronasmittan besegrats. Se bara på Ungern och Victor Orban – det kan hända varsomhelst som sådana mörkermän får makten.
Socialister vädrar även morgonluft och för fram synpunkter att om vi får ett offentligt monopol på vård, skola och omsorg så kommer allt lösa sig och att Corona aldrig skulle kommit om all omsorg var offentlig.

Monopol och avsaknad av konkurrens har aldrig främjat utveckling och kvalité på varor och tjänster. Sedan håller jag med om att upphandling och uppföljning av ställda krav måste funka korrekt.

Privata företag blöder och har panik i dagsläget för alla som drivit verksamhet vet att då pengarna är slut då är pengarna slut.

Många har med sig sina ideologier in i detta med Coronan och kommer ha med dem ut också.

Jag läste att några tror att vi kommer leva som på 50-talet efter detta men det beror nog mer på en allmän fascination för 50-talet som redan fanns innan Coronaepidemin inträffade och därigenom en förhoppning att det skall återinträda. Gud förbjude att det blir så – jag passar INTE bra i Buddy Hollyfrisyr!

 Istället för att peka på varann och dra växlar måste vi samarbeta för att lösa krisen.

Kom dessutom inte dragandes med tankar om någon stark man – eller kvinna – som skall ställa allt till rätta. Då blir jag rädd på riktigt. Det har aldrig kommit något gott ut av att någon stark person (som i historiska fall ofta har drag av psykopat) blir en lösning. Det sket sig ganska bra för Napoleon, Karl XII samt den lille arge Österrikaren och för att inte tala om hur det gick för de människor som drabbades av dem.

Jag minns någon typ av skolkonflikt då jag gick åk 1 på gymnasiet. Det var lärarstrejk men vi hade ändå närvaroplikt att vara i skolan eller på skolgården varför jag såg det ypperliga tillfället till att flanera på stan.

En grabb i åk 3 stoppade mig och hans flickvän tittade på mig som om hon käkat citron.

-Vart ska du? frågade de.

Jag fattade nada, tänkte inte förklara vart jag skulle.

-Stanna, du har närvaroplikt, sa de unisont och killen tittade stolt på sin flickvän.

-Visa er ”Privat Polizeibricka”, svarade jag varpå de kom av sig lite.

-Lägg av sa jag och knallade vidare.

Visserligen fel av mig att bryta närvaron men jag var sugen på glass och hade någon lärare eller vaktmästare frågat samma hade jag självklart stannat. Dock var jag alltför stolt att stanna för någon som ville uppleva studentrevolten -68 på nytt.

Det är när de självutnämnda poliserna börjar dyka upp vi skall dra öronen åt oss.

Fram till dess detta är över tänker vi på varann och skiter i detta med egen vinning.

Tillbaka till bingen och göra det jag är tillsagd att göra – vila bort influensan!

Ps. Filmen ”LeMans66” är bra!