Det byggs bostäder i Kristianstad och Kristianstad växer

Kristianstad växte med 839 invånare under 2019 har SCB räknat fram. Det är positivt. Inflyttning ger större skatteunderlag och underlag till handel och övriga verksamheter.
Fler människor ger bredare arbetsmarknad och därigenom större skattebas till vår välfärd. Nu finns säkert ett ental dysterkvistar som sträcker upp ett knotigt pekfinger i luften och säger: "nej nej, så är det inre. Det kommer bara hit människor som inte kan försörja sig".
Detta är givetvis helt fel. En kommun som växer drar självklart till sig olika människor med olik social situation men att tro att det bara kommer människor som är beroende av understöd är  symptom på rädsla för förändringen av kommunens struktur snarare än kunskap om vilka som flyttar hit.
En ort, stad eller kommun existerar över tid och under den tiden man den gå framåt eller bakåt. Växer orten breddas arbetsmarknaden, det finns underlag för utbildningar, nya företag startas och arbetsmarknaden breddas ytterligare varpå inflyttningen fortsätter öka.
Om det omvända inträffar kommer arbetsmarknaden bli smalare, tappa kraft, underlag till verksamheter, utbildningar att minska med utflyttning som följd. Vad leder detta till då? Jo skatteunderlaget minskar och den gemensamma kakan blir mindre och utflyttningen tar fart.

Ekvationen kan tyckas enkel - åtminstone i ett relativt litet och tätbefolkat län som Skåne. Bygg bostäder så växer kommunen, arbetsmarknaden blir bredare, företag startas och utbud av utbildning och kultur breddas.
Byggs inte bostäder sker det omvända - as simple as that.
Det kommer alltid finnas människor som vill dra klockan tillbaka och leta argument i varje hörn för att undvika förändring och utveckling men så länge krafterna för framåtskridande och utveckling är starkare än bakåtsträvande känner jag mig lugn.

Tror du på dig själv och framtiden så stänger du inga gränser

I samhällsdebatten idag blossar hela tiden frågan om öppna eller stängda gränser upp. Brexit hit och Swexit dit. Stad mot land, unga mot gamla och utbildningsnivå mot utbildningsnivå.
Det har blivit legitimt att ställa grupper mot varann i frågan om vilken syn vi skall ha på migration och öppen arbetsmarknad.
Migration är ett extremt komplext område så låt oss här hålla oss till frågan om arbetsmarknad. Vem skall ha jobben - skall vi ha regleringar som styr att den egna befolkningen skall ha första tjing eller skall vi, åtminstone i ett EU perspektiv, se hela EU som EN arbetsmarknad och vad betyder gränser i det sammanhanget?
Behöver vi egentligen bry oss om gränser mellan länder ur ett arbetsmarknadsperspektiv?
Vi kanske inte tänker på det dagligen men vi människor har ett inneboende behov av att utveckla oss själva, att vinna nya erfarenheter och träffa nya människor.
Jag kan ta min dotter Josefine som exempel. För något år sedan läste hon franska i Nice och just nu "säsongar" hon på en skidort i italienska alperna som skidguide för ett danskt reseföretag.
Jag hade förmånen att hälsa på henne under några dagar och även träffa hennes kollegor. Killar och tjejer mellan 19-24 år. Jag deltog i deras pistvisning för gästerna en dag och fick gott om tid att prata med några av hennes kollegor i liften.
Jag hade anmält mig till "Turbogruppen" vilken bestod av en personer mellan 20-30 är och så jag  -  en man på 50. Jag kan lova att jag fick lägga in sportläge på den turbon för att hänga med.

Vad som slagit mig efter dessa samtal samt med samtalen med Josefine under och efter studierna i Nice är att hon och hennes vänner aldrig pratar om gränser mellan länder. De pratar om OLIKA länder och uppskattar olikheter och ländernas egenheter. De pratar om länder men aldrig om gränser. De pratar om städer, byar och regioner med nyfikenhet och förväntan men att de ligger i olika länder är inget de ser som problem.

Dessa ungdomar är fulla av tillförsikt och framtidsplaner, de studerar och jobbar samtidigt. En kille som jobbar med Josefine har haft en "foodtruck" i Köpenhamn utanför Royal Arena med namnet "Backstage Burgers".

Jag blir full av tillförsikt då jag möter Josefine och hennes kompisar men samtidigt möter jag även människor i min vardag som inget hellre vill än att stänga gränser.
Tänk om Frankrike och Italien inte tillåtit studenter eller säsongsjobbare från andra länder. Hade jag klarat av att se lågan av nyfikenhet och längtan efter erfarenheter som lyser i hennes ögon långsamt släckas av människor som vill "Cocoona" sig bakom murar av falsk trygghet? Nej absolut inte. Dessutom ser vi runt om i Europa minnesmärken från två krig som till stor del orsakats av misstänksamhet mellan länder där regerande familjer byggt murar mellan länder i hundratals år.

Vi kan konstatera att skiljelinjen mellan öppenhet och slutenhet går mellan de som tror på sig själva och framtiden och de som inte gör det.
De förra ser gränser som något spännande och tecken på att det finns nya erfarenheter att göra, de senare som något som behöver stängas för att allt skall bli vid det gamla och förändringar man inte tror sig klara av ska inträffa.
En stängd gräns är ingen garanti mot negativa förändringar - tvärtom. Rädsla för det okända ger utrymme för människor som vill skapa positionering mellan människor och länder. Nyfikenhet på det okända skapar mångfald, öppenhet och förening mellan länder samt ett sunt ifrågasättande av människor med enkla svar på svåra frågor.

Auktoritära ideologier och auktoritära ledare frodas i en värld med slutna länder och boostar därför människors rädsla för det okända och annorlunda.
Människor som tror på sig själva och sina möjligheter kommer aldrig att offra sin egen frihet och vilja att utveckla sig själva. De kommer aldrig att tro på demagoger som skrämmer och hotar och däri ligger min tro på att öppet samhälle med gränser som finns men inte hindrar utan utgör löften om något nytt att uppleva.

Ger vi människor möjlighet att tro på sin framtid och skapa sitt liv i trygghet kommer vi definitivt kunna ge människor som Orban, Putin och några andra gökar av samma kaliber ett väsentligt mindre politiskt handlingsutrymme.

Sveriges Byggindustrier blir BYGGFÖRETAGEN samt lite brexit

Idag byter Sveriges Byggindustrier, arbetsgivar- och branschförbundet för byggsektorn, namn till BYGGFÖRETAGEN. När folk frågar hur länge jag arbetat i "Arbetsgiverivärlden" brukar jag svara "alltför länge".
I 20 år har jag gnetat på. Först 6 år i ett litet förbund, PLR - Plåtslageriernas Riksförbund och därefter i snart 14 år i Sveriges Byggindustrier som idag alltså bytte namn.
Något nytt och fräscht - BYGGFÖRETAGEN - vi bygger Sverige på schyssta grunder.
Under dessa 20 år har jag verkligen sett en utveckling mot det bättre som accelererat de senaste åren.

För ett 10 tal år sedan kom det tämligen starka protester från åhörarna då jag gick igenom arbetsmiljöregler och arbetsmiljöansvar. "Ska vi följa det där kan vi inte bedriva verksamhet". Idag är det tvärtom. Åhörarna frågar efter lösningar istället för att vända bort blicken och slå ifrån sig.

Branschen har verkligen förändrats och de sneda leenden jag såg mellan männen (för det var verkligen bara män på den tiden) som speglade en skolpojksaktig attityd att lura magistern är nu nästan helt försvunna.

Visst finns det kvar människor med attityden att ta genvägar men de finns överallt och inte bara i byggbranschen - de finns i alla branscher och kommer så vara kvar men deras handlingsutrymme blir mindre och mindre.

Jag minns de tuffa kamperna med "Killarna längst fram" var. De informella ledarna som skulle sätta den där killen där framme på plats - han som inte visste hur det egentligen gick till, han som trodde att regler var till för att följas.
Killen där framme var dock också den som fattade att följdes regler och rutiner så skulle färre dö och skadas.

Kampen med "Killarna längst fram" som varit med i både första och andra världskriget, Korea och Vietnam, käkade taggtråd och pissade napalm.

Vad jag ganska snart upptäckte var att en kanonad av frågor tillbaka funkade som pansarbrytande ammunition på dem och snart blev även de en del av gruppen.

Den tiden är tack och lov över och seriositeten och viljan att göra rätt är hög i den seriösa delen av byggbranschen - dvs de som är medlemmar hos oss i BYGGFÖRETAGEN - vi som bygger Sverige på schyssta grunder.

Nu undrar säkert någon  varför jag skojar om alla dessa år och att arbeta 20 år i en verksamhet - tja att arbeta med viljan till förändring i denna bransch i kombination med behovet av förändring är svaret.

Nu byter vi ämne och går till Brexit. Britterna om några borde fatta att handel och samarbete mellan länder skapar mervärden för alla.
Återigen stad mot land, områden med tillbakagång ställs mot områden i ett land med framåtanda och tillförsikt. När rädslan för framtiden blir större än hoppet för densamma ser många tillbaka och ser gamla tider i rosenrött skimmer.
Vi kan ta oss mellan länder snabbare och snabbare - att samarbeta mindre mellan länder i en sådan värld är befängt. Jag kan ha fel men jag tror detta experiment blir lika framgångsrikt för britterna som en Morris Marina på en tävlingsbana.