Sportslig kamp på lika villkor i Coronatider?

Det var ett ödets nyck att det var just detta år jag skulle göra entré i elitfotbollen genom att bli styrelseledamot i https://www.svenskalag.se/vittsjogik.
En säsong då kampen om resurser kommer vara lika tuff som kampen på planen (nästan).  Jag har genom de styrelsemöten och övriga kontakter scannat av så jag kan se under vilka villkor idrotten på den nivån lever.
Som grädde på moset kommer man att spela för tomma läktare under första halvan av säsongen - minst.
Därtill resor i vårt avlånga land där flyget slutat lyfta och tågen går glest innebärandes långa bussresor med tillhörande övernattningar.
Jag är ännu inte härdad nog till att kunna andas lugnt även i ett scenario då idrotten verkar under ordinära premisser. Än mindre härdad är jag till att kunna hålla oron borta i dessa tider.
Under många år har jag verkat i en bransch där vi arbetat hårt för att ändra attityderna till mångfald i branschen. Vi vill rekrytera män och kvinnor och alla skall känna sig välkomna.
Nu återstår att se om idrotten kommer hanteras jämställt i detta nu. Kommer damklubbar och herrklubbar att likabehandlas avseende stöd och kommer sponsringen att på något vis fördelas rättvist. Coronaepidemin och dess verkningar kommer ge oss en bild om hur vi ser på fördelningen av resurser mellan dam- och herridrott. Spelarlönerna är högre i herrallsvenskan än i damallsvenskan råder ingen tvekan om och att det är högre publiksnitt i herrallsvenskan är ett faktum så det kanske finns någon gudomlig rättvisa i detta som sker nu. Höga lönekostnader och spel utan publik innebär större förluster än vid lägre kostnader för spelare och funktionärer. Det viktiga nu är att det är idrotten som värderas och inte könstillhörighet. Högre spelarlöner i herrlag speglar synen på dam, resp. herridrott samtidigt som man utövar samma sport.
Idrottsföreningarna gör att viktigt arbete för en vettig fritid för ungdomar. En fritid där ungdomar kanske skulle hemfalla åt mindre uppbyggliga sysselsättningar om inte idrottsföreningarna hade ungdomsverksamhet. Min gamla farfar skulle ha förfasat sig om ungdomarna ägnat sig åt körsång, litteratur eller makramé istället för att försöka få in bollen mellan pinnarna. Nu skämtar jag lite men ni fattar.
Många föreningar kämpar för sin existens i detta nu. NU står vi vid en skiljeväg - värderar vi sport eller kön. Välj rätt och värdera sporten utan att färgas av synen på herr- eller damlag.
FB Tips:  https://www.facebook.com/Fotbollshornan/

 

Sluta inte stötta, sluta inte sponsra men se idrotten och förblindas inte av benämningen dam eller herr.

Följ gärna Vittsjös äventyr i damallsvenskan genom:

Twitter: @vittsjotjejer   

Facebook: https://www.facebook.com/vittsjotjejer/

Instagram: https://instagram.com/vittsjodam



Då har jag inlett ny fotbollskarriär!

51 år fyllda inleder jag ny fotbollskarriär. Den förra var som vice ordförande i Degerfors IF spelarinvest och nu har jag fått förtroendet som ledamot i styrelsen för Vittsjö GIK Dam.
Det skall bli riktigt spännande att inleda min allsvenska fotbollskarriär i dessa underliga tider.
Några av er undrar säkert varför jag kommer dela en hel del om Vittsjö GIK framöver och nu vet ni svaret.
Det blir mycket att sätta sig in i har jag blivit varse men att sätta mig in i saker är jag ganska bra på. Att damfotbollen lever under andra villkor än herrarna är något vi får arbeta för att ändra på!
Tänk gärna på idrottsföreningarna - håll koll på mina FB inlägg och stötta!
www.svenskalag.se/vittsjogik

TEAMS - Livlinan till omvärlden

 

 

 Så sakteliga börjar jag anpassa mig till en ny situation. Min kropp och själ har i det längsta stretat emot men i takt med att jag samtidigt kan jobba och se trädgården så sakteliga börja spira så infinner sig ett lugn och en kreativitet som överraskar mig.
Att gå från en tillvaro med proppfull kalender, möten hit och dit och dagar då jag har förmånen att föreläsa till att sitta framför min PC har inte varit helt enkelt.
Att behålla sitt kontaktnät och dialogen med personer som däri ingår är en utmaning men börjar nu finna nya former. Frukost framför sin PC, Kaffe framför sin PC, digitala fikor och digitala luncher börjar dyka upp.
Företag och organisationer ordnar intressanta webinarier som det går att följa kostnadsfritt. Nyheterna är påslagna på TV,n, notiser ploppar upp och Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Dagens Industri läses. Informationen strömmar in och arbetsdagen flyter på. Utan att lägga tid på att förflytta sig hela tiden nyttjas dagen väl.
Från att ha gått från ett tillstånd där jag för några veckor sedan kände att jag höll på att förvandlas till en osocial individ som började spela på läpparna klockan 15.30 är nu mitt ensamkontor alternativt matsalsbord världens centrum där information flödar in och kreativitet strömmar ut.
Jag pratar varje dag med företag som nu finner nya vägar för att klara sig. Nya leverantörer av material kontaktas, några ställer om produktionen. De handlar om pengar in och pengar ut. Är det mer pengar ut än in så går det åt pipan oavsett vilka stöd som nu finns. Det var 30 poängs företagsekonomi det på 3 sekunder.
Jag tror inte, som många andra, att denna epidemi kommer förändra vår livsstil så mycket. Någon förflyttning med några parametrar kanske, lite klokare och lite mer ödmjuka kanske. Vi kommer inte åka tillbaka till 50 talet eller sluta resa. De som tror att vi kommer hamna i 50 talet tror så för att de vill det. På samma sätt som den alltmera högljudda vänstern tror vi hamnar i ett rosenrött Nirvana så beror detta på att man redan före Corona hade detta som mål.
Jag hoppas vi kommer ur detta med större möjligheter för alla att ta sig in på arbetsmarknaden. A-kassor som inte är knutna till facken och en bostadsmarknad som fungerar även för dem som inte har tillsvidareanställningar. Jag tror på lägre trösklar in på arbetsmarknad- och bostadsmarknad, trygghetssystem för företagare och människor med timanställningar just av den anledningen att jag även innan Coronaepidemin önskade detta.
Bristerna i trygghetssystem anpassade även till dem utan tillsvidareanställningar har kommit i dagen. Vänstern använder detta för att säga att sådana anställningar som inte är tillsvidare måste förbjudas - vi andra vet att timanställningar är de första stegen in på arbetsmarknaden och fyller att behov både för arbetsgivare och arbetstagare.Vi får det samhälle vi skapar med eller utan Coronaepidemier och ser vi inte upp får ett samhälle vi inte vill ha.

Nu tar vi påskledigt och då det dags att få tid till den inre resan. Kanske läsa någon bok eller jobba i trädgården. Det blir ingen konstrunda i år och tur är väl det -  jag brukar ofta trilla dit och komma hemsläpandes med något alster från Ulf Lundell med svårdefinierade motiv.
Glad Påsk!

Iakktagelser från "Splendid Isolation"

Nu kommer säkert någon av mina FB följare som växte upp i samma by som mig att reagera på att jag jämställer uppväxten i Rudskoga med karantän. Så illa var det självklart inte men vissa likheter kan skönjas.

Jag är van att röra mig bland människor hela tiden och att på det här sättet arbeta i någon typ av isolering var inget jag trodde jag skulle få uppleva. Dessutom åkt på en influensa (vet ej om det är C och tänker inte belasta sjukvården med att testa) vilket gör att jag några dagar till får vinka ut till människorna på gatan med en variant av Silviahälsning.

Nåväl tillbaka till Rudskoga. Värmlands Glesbygd på 70- och 80- talen. Land och Nya Kristinehamnsposten var husorgan jämte Nya Wermlandstidningen och Örebrokuriren. I Nya Wermlandstidningen kunde vi läsa om att Färjestad vann hockeymatcher och i Örebrokuriren om Degerfors IF och Örebro Sk,s vinster. Jag kanske var konspiratoriskt lagd men jag tyckte alltid det fanns en tendens att Örebro SK framhävdes på ett otillbörligt vis.

Det enda som låg nära var skolan och kyrkan  - ca 500 meter bort. Sedan fanns vännerna på 2, 4 resp. 8 km avstånd. Efter hemkomst från skolan såg jag i bästa fall någon pensionär som ännu 20 år efter pensionen gick i nästan nya arbetskläder från Bäckhammars Pappersbruk eller Degerfors Järnverk. Detta är Bergslagen – där gnäller man inte över lite avskildhet.
 

Sammanfattningsvis på den punkten att vara uppväxt i en ort – eller i alla fall geografisk yta, Rudskoga är ingen ort , det är en samling av byar utspridda på ca 80 kvadratkilometer med ca 650 invånare (8,12 invånare/kvadratkilometer), gör att det finns någon inlärd, djupt liggande, vana att vara själv och att det är lite besvärligt att ta sig till punkter av social samvaro.

När man fyllde moppe (13 år på i Värmländsk glesbygd) kom världen närmre och den stora orten Åtorp kunde besökas. Crescentmotorer kunde med 7 hk cylinder, uppborrad förgasare och filad kolv uppnå en hastighet av 60 knyck. Någon drevade även och pressade upp i 85 km vill jag minnas. Det bodde en polis i byn men han visste inget trots att det var i hans garage vi trimmade.

Inte så underligt att kulturkrocken blev stor då jag besökte Köpenhamn som 21-åring för första gången. Den dam jag försökte kurtisera på en club uppskattade inte att jag snöt mig i danska flaggan för att vara rolig och dessutom uppskattades inte detta av hennes pojkvän som dök upp.

 Numera, i Coronatider då jag jobbar hemifrån, eller från kontoret -  jag har ensamkontor – så kan jag få den där känslan som infann sig när utsikten var helt tom från människor. Ett lugn men samtidigt ödesmättat. Hus och bilar men inga människor.
Men jag skall erkänna, även om jag växte upp på en avlägsen plats där individualism och avskildhet ligger i korten så kommer det gå åt mycket film och musik. Dock känner jag att jag på något vis upplevt detta innan på något konstigt vis.
 

Vid hemmaarbete är TV,n på och informationen strömmar genom luften och det är förbluffande många som verkar ”passa på” nu att föra fram sina åsikter och förklara att om en viss idé följts så hade vi inte haft problemen.

Nationalister står runt hörnet och inväntar läget att dra ned gardinen vid gränserna för lång tid. Om dessa människor kommer till makten skall vi inte tro att vi kommer tillbaka till ett öppet samhälle när Coronasmittan besegrats. Se bara på Ungern och Victor Orban – det kan hända varsomhelst som sådana mörkermän får makten.
Socialister vädrar även morgonluft och för fram synpunkter att om vi får ett offentligt monopol på vård, skola och omsorg så kommer allt lösa sig och att Corona aldrig skulle kommit om all omsorg var offentlig.

Monopol och avsaknad av konkurrens har aldrig främjat utveckling och kvalité på varor och tjänster. Sedan håller jag med om att upphandling och uppföljning av ställda krav måste funka korrekt.

Privata företag blöder och har panik i dagsläget för alla som drivit verksamhet vet att då pengarna är slut då är pengarna slut.

Många har med sig sina ideologier in i detta med Coronan och kommer ha med dem ut också.

Jag läste att några tror att vi kommer leva som på 50-talet efter detta men det beror nog mer på en allmän fascination för 50-talet som redan fanns innan Coronaepidemin inträffade och därigenom en förhoppning att det skall återinträda. Gud förbjude att det blir så – jag passar INTE bra i Buddy Hollyfrisyr!

 Istället för att peka på varann och dra växlar måste vi samarbeta för att lösa krisen.

Kom dessutom inte dragandes med tankar om någon stark man – eller kvinna – som skall ställa allt till rätta. Då blir jag rädd på riktigt. Det har aldrig kommit något gott ut av att någon stark person (som i historiska fall ofta har drag av psykopat) blir en lösning. Det sket sig ganska bra för Napoleon, Karl XII samt den lille arge Österrikaren och för att inte tala om hur det gick för de människor som drabbades av dem.

Jag minns någon typ av skolkonflikt då jag gick åk 1 på gymnasiet. Det var lärarstrejk men vi hade ändå närvaroplikt att vara i skolan eller på skolgården varför jag såg det ypperliga tillfället till att flanera på stan.

En grabb i åk 3 stoppade mig och hans flickvän tittade på mig som om hon käkat citron.

-Vart ska du? frågade de.

Jag fattade nada, tänkte inte förklara vart jag skulle.

-Stanna, du har närvaroplikt, sa de unisont och killen tittade stolt på sin flickvän.

-Visa er ”Privat Polizeibricka”, svarade jag varpå de kom av sig lite.

-Lägg av sa jag och knallade vidare.

Visserligen fel av mig att bryta närvaron men jag var sugen på glass och hade någon lärare eller vaktmästare frågat samma hade jag självklart stannat. Dock var jag alltför stolt att stanna för någon som ville uppleva studentrevolten -68 på nytt.

Det är när de självutnämnda poliserna börjar dyka upp vi skall dra öronen åt oss.

Fram till dess detta är över tänker vi på varann och skiter i detta med egen vinning.

Tillbaka till bingen och göra det jag är tillsagd att göra – vila bort influensan!

Ps. Filmen ”LeMans66” är bra!