Gott Nytt År!

Nyårsafton igen! Alltid en speciell känsla i kroppen. NU ska vi ta tag i saker! NU skall det ges nyårslöften! Men nej, jag passar det i år. Med åren lär man sig att de löften man avger på nyårsafton bryts redan före trettondagsafton.

Jag ser kommande år i annat sken. Ett år då vi kanske kommer tillbaka till liknande rutiner som vi är vana vid. Att mötas, prata och umgås i våra vanliga sammanhang. Men å andra sidan har i alla fall jag lärt mig mycket om mig själv detta år. Hur jag fungerar, tänker och vilka erfarenheter jag har med mig.

Där jag växte upp fanns aldrig risk att råka ut för trängsel, 600 invånare i en socken på 80 kvadratkilometer ger ganska mycket space. Alltför mycket space och allt för långt från närmsta större stad för en tonåring som ville ha rajtan tajtan men bra space för att ge erfarenheter till ett liv med ransonerad kontakt med människor.

Lägger vi därtill att jag hade turen att ha alla mor- och farföräldrar i livet länge, så fick jag med mig ett väldigt långt tidsperspektiv. Min morfar avled då jag var 23 års ålder och min mormor som nästan blev 101 år då jag var 48 år så gav det ett perspektiv på nästan 150 år med deras berättelser om gångna tider och deras föräldrar.

Med andra ord ett år med ransonerat umgänge ser jag för min del som en flugskit på väggen. Vad jag däremot inte ser som en flugskit på väggen är det lidande pandemin ställer till och hur dåligt förberedda vi var på det inträffade.

Det jag även fick med mig hemifrån var man hade tur om allt gick bra men den förmodade gången var att allt skulle gå åt pipan. Det finns även ett tungsinne i Värmland som få känner till. En tendens att ta tag i fötterna på varann och dra ner den som försökte klättra över väggen.

Jag passar väldigt dåligt i sådant tänk då jag har en optimistisk syn på livet. Året har även inneburit mindre resande så jag fått tid att tänka och utnyttja den potentialen och inte hela tiden slå på volley. 

Besluten blir bättre, tanken klarare och sinnena skärps.

Jag har lärt mig uppskatta min vardag på annat vis. Min hemstad - alltså Kristianstad. Jag strosade runt en stund i staden idag och hamnade i vår vackra kyrka, Heliga Trefaldighet. Tänk att vi har en av nordens vackraste renässansbyggnader här. Den står sig väl i konkurrensen med till exempel Rosenborgs Slott i Köpenhamn och Börsen i samma stad.

Jag har alltid tyckt om att besöka kyrkor. Inte beroende på någon typ av tro men arkitekturen, det tidläsa samt känslan av att befinna sig överallt och ingenstans samtidigt. Även om jag som sagt inte är troende i bemärkelsen kristen eller annat så är det ändå kristendom i samverkan med grekisk och romersk demokrati som format den värld vi lever i idag. Tanken ger denna känsla av rymd, tidlöshet och frånvaro av geografi. Jag är inte i Kristianstad, inte i Skåne, jag är i Kyrkan som är en fristad för människans behov av att pinka in revir överallt.

Heliga trefaldighet fanns då Svenskarna belägrade Kristianstad 1677 och såg de umbäranden invånarna fick utstå. Således fans den även till under stridigheterna 1710. En hisnande tanke kom över mig. En av mina anfäder var Ryttmästare i Lovregementet till häst under stridigheterna i Skåne som avslutades med slaget vid Helsingborg 1710. Livregementet till häst var innan marschen mot Helsingborg förlagt till Östra Göinge och Gärds Härad. Kanske var han här. Även hans son var i samma regemente.

Det gäller att bevara det gamla och hänga med i det nya. Kristianstad måste ta med sig sin historia samtidigt som placeringen som Skånes fjärde största stad måste bevakas. det är en utmaning för framtiden.

2020 har till viss del präglats av en skrämmande aggressivitet avseende utvecklingen av Kristianstad. Vi människor är kanske sådana i grunden och de sidorna kommer i så fall fram hos en del av oss i tider av förändring och utveckling. Men hur tänker man anta utmaningen att bevara det gamla in i det nya. Antagligen inte alls, 50-talet som de flesta av dem aldrig ens upplevt hägrar istället som ett nirvana framför dem. Jag vill absolut inte ha ett 50-tal tillbaka med de värderingar som antagligen fanns då. Jag anar de var ganska sunkiga. 

Nu är det dags att avsluta bokslutet för 2020. Vid bokslutet 2021 hoppas jag på en pandemifri värld. Liberalerna över 4% spärren, Sund konkurrens i en säker byggbransch med ett modernt lönesystem samt Vittsjö i Champions League. MEN framförallt att vi alla har hälsan. Resten är detaljer och jag försöka undvika detaljer.

Gott Nytt År till er alla!

Förändringens vindar i rövitt sken!

Det är lätt att vardagen kan kännas monoton i dessa tider av distansarbete från hemmet. Likt en munk under medeltiden i sin cell skrivandes vackra bokstäver på pergament, sitter vi i våra hem med pergamentet utbytt mot en skärm och bokstäverna mot tangenter.  Ser jag någon människa ”live” i en arbetssituation så undrar jag vart den runda ringen runt huvudet är eller den vackra bakgrunden som läggs upp i teams. 

Det är ju inte utan att man förfaller lite. Förra veckan var jag samtalsledare på ett evenemang som sedan lades ut på en offentlig hemsida. Upptäcker mig själv sitta i IFK Kristianstads matchtröja som jag säkert nu burit en månad – effektiv tid räknat. Idag har jag fallit ytterligare då jag bytt ut den tröjan mot en vit, undertröja (modern variant av nätbrynja). Med en öl i handen så hade bilden av Onslow i serien ”Skenet bedrar” infunnit sig på näthinnan.

                                    

I slutet av denna vecka accelererade tillvaron med att IF Metall och Kommunal gör revolution i LO Borgen och komma överens med PTK och Svenskt Näringsliv i LAS förhandlingarna. Andra förbund reagerade likt sura barn som precis blivit snuvade på lördagsgodiset. Polarisering som affärsidé kommer spontant upp som en tanke då människor som säger sig arbeta mot ett klassamhälle öppet tar ställning för att markera dess existens och förstärka den polarisering mellan människor klassdiskussioner innebär.

I rikspress kunde vi i veckan läsa om att det vore en bra idé att slå samman traditionella ”Arbetarfack” med ”Tjänstemannafack” som till exempel Dagens Nyheter skrev om i artikeln om att IF Metall och Unionen borde kunna verka som ett fackförbund. En mycket bra idé så att vi kan sluta skilja på tjänstemän och arbetare och helt enkelt bli medarbetare.

                                

Jag skall kasta in den brandfacklan i lämpligt sammanhang med lämpligt sällskap den kommande veckan och ta klasskämparna på pulsen lite.

Det sägs att LAS-avtalet var det största händelsen sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 och har inte den Svenska Arbetsmarknadsmodellen utvecklats mer på 82 år så återstår mycket arbete till en modern arbetsmarknad och en avveckling av de traditionella benämningarna ”Arbetare och Tjänstemän” är en bra start.

En Lag om Anställningsskydd anpassad till en modern arbetsmarknad med sänkta trösklar in på arbetsmarknaden kan lösa många knutar för att öka antalet självförsörjande i landet.

Reaktionen lär säkert inte vänta från sig från fackförbund med en konservativ syn på människors tillhörighet. Själv förväntar jag mig att bemötas för den jag är och inte på grund av att någon vill bedöma mig kollektivt – i klump.

Det var inte mer än 10 år sedan seriösa företag hade mer rädsla än respekt för vissa fack varav speciellt ett hade kollektivavtalet som hot och inte möjlighet.

                                                    

Den verkligt stora händelsen är självklart den anrika klubben Degerfors IF,s avancemang till Allsvenskan – fotbollens finrum. Känslan är hissnande och det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Jag minns förra gången man avancerade upp till Allsvenskan. Först förlust mot Djurgården på Stockholmsstadion och sedan vinst hemma. Man avancerade då Degerfors hade gjort flest mål på bortaplan i detta kval.

Jag bodde i Stockholm vid denna tidpunkt och får glädjen att se två klassiska lag möta varann på Söderstadion, Hammarby och Degerfors. Det blev även ett klassiskt möte på Restaurang Kvarnen på Södermalm mellan mig i Degerfors halsduk och ett par hundra ”Bajenfans”.

Jag pluggade vid Stockholms Universitet och en kursare där tyckte vi skulle ta en öl innan matchen på detta etablissemang.

-   Ta pååå dig en Deeegerforshalsduuuk så ses vi å kvaaaaarnen, sa han

-   Självklart, svarade jag som naiv glesbygdsbo som hamnat i storstan och knapp tagit av mig folkdräkten.

Mötet blev hjärtligt och så många gratisöl har jag inte fått varken före eller efter. Jag tror inte jag skall testa samma sak i Malmö till våren. Men i och för sig ingen risk – Kvarnen finns ju inte i Malmö så det får bli på Lilla Torg istället…

Första gången jag besökta Stora Valla – Degerfors IF,s hemma arena – sprang jag fortfarande omkring i sjömanskostym och äppelknyckarbyxor. Man spelade då i division 3 men jag brydde mig inte så mycket. Lyssnade mer på hejaramsorna och tittade på storögt publiken.

Imponerande att både jultomten och danska flaggan fått sin färgkombination av denna klubb ”Rövitt”.

Degerfors IF är inte bara en klassisk klubb från en liten ort i Värmland. Det är den finaste fotbollskultur av Europeisk status. Från ungraren Istvan Wampetits som tog sig an laget på 40- talet till profiler som Gunnar Nordahl, Ralf Edström och Andreas Andersson. ”Välkommen till offensiva Degerfors, här gör vi stål och finfina fotbollsspelare” kunde man vid något tillfälle läsa i den lokala tidningen.

Dags att kavla upp ärmarna inför en ny arbetsvecka men med pågående veckas händelser i bagaget motas eventuellt  förekommande söndagsångest effektivt.