Snart på väg in i det glada 20 -talet!

När vi nu sitter och väntar ut de sista dygnen av 10- talet innan vi korkar upp champagnen för att fira det kommande 20-talet så är det självklart på sin plats med nedskrivna förväntningar inför det nya.
Nåja, nu för tiden rusar vi alltid in i det nya men vi får stilla oss till klockan slår 24.00 den 31 december.
Det omvittnat glada 20-talet på väg in, smaka på den! Den som besökt ”The Haymarket” vid Hötorget i Stockholm vet vad jag pratar om. Känslan av det antika kryddat med guld slår emot dig. 1920-talet var fantastiskt med musik, guld och marmor, innan depressionen kom ikapp. Vi får hoppas att 2020 lämnar liknande spår fast utan den bittra eftersmak uppblossande diktaturer gav.
Hur kan jag då veta att 1920-talet var fint att leva på? Jo det finns ju människor idag som är födda på slutet av 50 - talet och under 60 - talet som bevittnar hur lyckligt 50 - talet var så varför inte 20-talet med? Just saying.

Nog om detta men visst är tanken svindlande - att en uppfattning av det icke upplevda kan vara vägledande i livet. Men det är klart. Som uppväxt med en silversked i munnen kanske jag borde vara tyst men det väljer jag självklart att inte vara utan sparkar Jante i arslet så hen får Janta på Island istället. Jag har alltid haft en besvärlig relation med den där Jante. Vi når inte fram till varann. Jag är rädd att vi får bryta totalt inom kort.
I Värmland använde vi dock inte ordet silversked så mycket och i mitt fall kanske den var mer av koppar. Ett Värmländskt uttryck för detta att vara född och uppväxt med bra förutsättningar är ”Dä ä inte svårt te å drite när rava är full”. Mitt självklara svar på detta är givetvis - nej det underlättar.

Jag fick arbeta så mycket jag orkade och fick alltid bra med pröjs. Med både lantbruk och plåtslageri inom familjen gick det åt mer energi till att undvika arbete än att utföra (skojar). Jag blev en utmärkt traktorförare och, enligt farsan, en mästare på att förstöra plåt via felmått, missförstånd och allmän klantighet.

Varför skriver jag detta då? Det är snart nyår som sagt och fyrverkeribus är det stora samtalsämnet i kön på ICA. När gängkriminalitet kommer upp och samtalsnivån hos de diskuterande tangerar ”Ausländer aus”, så går jag tillbaka med mjölken och kommer tillbaka strax innan stängningsdags då det är tomt i butiken. Om vi inte förstår att människor idag har olika förutsättningar så kommer vi aldrig få bukt med fyrverkeribus och gängkriminalitet.
Varhelst jag läser idag ser jag människor fyllda med hat som vräker ur sig vidrigheter om de 10-15 ungar som håller på med fyrverkerier nu runt nyår. De skall straffas med att ”skickas hem tillsammans med sina föräldrar”. Men herregud - det kan ju lika gärna vara jag. Skall jag på skickas hem till Värmland om jag skjuter raketer? Nu är det säkert 10 år sedan jag hade fyrverkerier men vi måste förstå det underliggande problemet innan reptilhjärnan tar över.
Skjuta raketer på bilar är inte ok men för polisen lär det vara en ojämn kamp att hitta marodörerna, som att hitta nålar i en höstack.
Vad återstår då? Förbud - är det verkligen en bra ide? Skall vi förbjuda allt som är ”kul” för att 10 personer missbrukar något. Då får vi nog snart förbud mot toapapper med och ett sådant samhälle vill jag inte leva i.
Men så länge vi har fyrverkerier får vi nog leva med att ett mindre antal kommer missbruka detta. Och återigen - för polisen att hitta dessa 10-talet personer år hur svårt som helst. Vi kan inte heller kräva att poliser skall riskera livet i tjänsten kväll efter kväll.

Jag är säker på att om dessa barn och ungdomar - för det är just vad det är - som skjuter raketer kunde se fram mot de möjligheter jag hade och mina barn har så skulle en del av detta undvikas och färre skulle gå vidare till gängkriminalitet.

Min äldsta dotter kommer tillbringa nyårsafton i London för att sedan arbeta på en skidort under våren. Enligt nuvarande plan kommer hon sedan läsa juridik. Bostadsrätt är utlovad av hennes föräldrar (efter något år i studentkorridor) och det ljuva studentlivet kan börja.
Själv hade jag stora ambitioner inför mina studier men satt mer och drack öl på barerna runt Stureplan. Arnolds, nuvarande Spybar var en favorit. Studierna bedrevs på Wienercafeét på Biblioteksgatan - men jag tog de poäng jag skulle och har väl klarat mig bra. Dessutom glänste jag i ölhävning.

Vad har barnen och ungdomarna i utanförskapsområden av detta? De flesta kan bara drömma om det. I deras situation kan framtiden säkert kännas som att stirra in i en svart vägg. Vi måste förstå att den enkla lösningen då blir att stöka med raketer och, för en del av dem, in i vidare gängkriminalitet.

Medicinen här heter arbete, utbildning och bostad. Möjligheter till utbildning går det inflation i förutsatt att betygen räcker - betygen påverkas dock ofta av socioekonomiska faktorer. Vägarna till egen bostad och arbete har vi i detta land effektivt försvårat genom detaljerade regleringar.
Den som läst Boverkets Byggregler får svar på varför de entreprenörer som ger sig på att bygga bostäder bör anses som hjältar och den som sätter sig in i den process som kallas hyresreglering förstår varför det inte byggs hyreslägenheter.
Trösklarna in på arbetsmarknaden måste bli lägre men skall inte ske på så vis att människor utnyttjas.

Det är helt enkelt så många samband vi måste titta på så att vi får ”The Big Picture”. Om inte sambanden mellan trygghet, framtidstro och arbete, bostad respekteras kommer problemen kvarstå och förvärras.

Detta är ingen ny problematik. Den har funnits i århundraden men vi borde lärt oss att hantera den.  Människor har sökt möjligheter i andra länder under tusentals år. På 1600-talet kom människor hit från Skottland från vilka jag delvis härstammar. De kom som legosoldater och tog tjänst i den aggressiva nya stormaktens - Sveriges - Armé. Antagligen var de trötta på att stjäla boskap av sina grannar. Kanske det även kan vara så att de tvingats fly av någon orsak.

Orkar vi inte ta oss ur detta ”insider-outsiderproblem” kommer vi inte heller kunna lösa integrationen. Löser vi inte integrationen kommer fyrverkeribus att vara det lilla bekymret. Samtidigt lever vi på 2000-£Kr talet, människor reser, människor flyttar - migrationen är ett naturligt inslag.
Men det är ju enkelt för mig att säga ”dä ä ju inte svårt te å drite när rava ä full”.

Ernst Kirchsteiger, julens evangelium och politikerförakt

Nu har vi kommit till annandag jul och skallen har blivit sådär härligt mosig som den blir av alltför mycket julmat och sent tv tittande. Plötsligt dyker det upp företeelser som gör att man slår upp ena ögonlocket på vid gavel och mellan tuggan på skinkmackan och smuttandet på julmusten.

Jag kan inte sägas vara troende även om jag varje år försöker gå i julottan vilket jag lyckas med ungefär vart fjärde år. Skälet till detta är att jag sover som bäst runt 6 på morgonen däst av all julmat eller av andra skäl inte är körbar på juldagens morgon.
Midnattsmässa är ett annat alternativ som jag också misslyckas besöka på grund av glömska och annat.
Ett ypperligt alternativt har dock uppenbarat sig i form av ”Jul med Ernst”. Vi är många ”Degeförshörö” (Degerforsare) som uppskattar framgång bland andra ”Degeförshörö” som, förutom Ernst, kan nämnas Ralf Edström, Nisses Landgren samt Göran Hägglund.

Jag har inte tänkt på Ernst som bärare av julens evangelium förrän en klok FB vän lade ut en länk på där Ernst talade om kärlekens betydelse och vips såg jag sammanhanget. Ernst från Degeförsh är bärare av julens evangelium och det är ju tur för familjen missar inte ett enda av hans program. Han får familjen att gjuta betong i trädgården, min fru att snickra en väggfast bänk á la österrikisk bondstugan i burspråket där jag nyfiket kan följa händelser på gatan.

Med detta vill jag självklart framhäva orten Degeförsh som Världsmetropol. Vars invånare med sin trygga dialekt och självsäkra personligheter skänker trygghet åt en turbulent tid. Vart kan man annars höra meningar som ”nu ska ja säje te hur de ska vare här” och när Sören Cratz blev tränare i fotboll där under 90 talets början kom reaktioner i form av ”Ingen ska läre öss te å spele böll”.
Jag bodde visserligen bara i Degeförsh under mina fyra första år och minns mest att farmor arbetade i kiosk, farfar bjöd mig på lättöl (!) till lunch mot förkylning samt en gigantisk backe men ändå. Jag är ju uppväxt bara några mil ut på landet.

Det ovan skrivna är ganska skönt att falla tillbaka på då man under juletid får mail som signalerar kraftiga utfall av politikerförakt. På facebook skrivs det att kommunalpolitiker inte syns utanför rådhuset - tjena. I princip alla är fritidspolitiker och jobbar arslet av sig för att få ihop arbete, familj och uppdrag. De få som är heltid - eller deltidspolitiker jobbar lika hårt för att inhämta kommuninvånarnas synpunkter och det gör de utanför rådhuset. Det som skrämmer mig är att det är vuxna människor som tror att Kristianstad har 700 heltidspolitiker i Rådhuset och jag frågar mig var någonstans under lektionerna i samhällskunskap dessa människor loggade ut.

Detta konstanta idiotförklarande av kommunpolitikerna försätter mig i kontakt med både frustration och fundersamhet, det finns människor och partier som inte vill ha några politiker och någon demokrati alls. Det var inte längesen - för 80 år sedan inte långt söder om oss var detta en realitet med känt resultat.

Dessutom skall helst politiker betala för sina uppdrag enligt olika kommentarer på FB.

Vad är det då som gör att jag och många med mig fortsätter att slita arslet av sig för att få ihop familj, jobb och förtroendeuppdrag? Jo det är just detta - respekt för och önskan om att få fortsätta leva inom demokratins ramar samt att utefter de infallsvinklar man har beroende på värderingar och erfarenheter samt skapa värden på olika vis för medmänniskor och kunna göra skillnad.
Det finns säkert undantag men jag har svårt att tro någon blir politiker bara för att jävlas.

Lågintensiva kriget i Kristianstad kom för nära inatt

Jag satt uppe sent igår kväll och strax efter 23 kom döttrarna upp då de hört skott. Det var ett automatvapen de hört. Jag satt själv i köket som ligger åt motsatt håll varifrån skotten kom så jag hörde inget. Döttrarnas sovrum ligger dock rakt mot området där skotten föll.

Det första jag läser på nätet nu på morgonen är att en 25 årig man sköts till döds inatt. Jag vet inte exakt men av rapporteringen handlar det om några hundra meter från mitt hem. Enligt min äldsta dotter var det en salva på 5-10 skott.  

Frustrationen som faller över mig är oerhörd. Min omedelbara tanke är att skotten mycket väl skulle kunna ha haft ödestiger verkan på det avstånd varifrån mitt hem ligger från brottsplatsen. Alla som gjort värnplikten eller jagat i skog och mark vet vad ett vådaskott innebär.

Den andra tanken gick till mordoffret och människor runt omkring. Min yngsta dotter sa något så klokt imorse. ”Vet de där människorna som skjuter hur många människor som påverkas av att de skjuter”.

Så klokt sagt. 

Sådan klokhet ger hopp. En generation som tänker växer upp och kanske kan åtgärda det samhälle som på något vis hamnat snett.

Nu kommer politiska poänger att plockas, extremhögern kommer skylla på invandring, vänstern kommer skylla på klyftor medan det som hänt är att en människa skjutits ihjäl av människor med noll respekt för livet.

Som ett självspelande piano kommer nu olika sidor uttrycka sina inövade fraser medan det som måste ske är att ge kriminaliteten en rejäl känga.

Jag ställer ofta bilen på parkeringen i Tivoliparken. Det finns alltid plats där. Inte många människor rör sig på platsen. Det jag lägger märke till är olika former av aktiviteter som pågår. Handel, byte av varor. Jag vet att min personlighet inte är fullt hälsosam för min egen säkerhet ibland men jag brukar stanna och glo på dem, ibland fråga vad de pysslar med.

Svaret blir arga blickar, trotsiga blickar. ”Kom inte hit och stör, gå iväg till ditt jävla kontor”, kan jag läsa i deras minspel.

Vi måste inse att det bildats livsfarliga subkulturer i vårt samhälle. Jag hör ofta byggföretag uppge problem då de utför arbete i områden med utbredd kriminalitet. Man ”stör” den verksamhet som de kriminella ägnar sig åt vilket medfört hot mot de som arbetar i byggföretag som arbetar på sådana platser där gängkriminalitet är utbredd.

Vad vi borde göra är att störa deras förbannade verksamhet mycket mer.

Inatt kunde skotten mycket väl kommit in i våra hus. 5-10 skott från automatvapen på 3-400 meters håll är oregerliga projektiler med dödlig verkan. Inatt blev människa mördad och många många fler riskerade att skadas - eller dödas av vådaskott. 

Återigen måste vi våga visa närvaro i de områden där gäng håller på att ta över. Jag är tveksam till att detta kommer ske. Istället börjar nog många med mig att noga studera sidorna på hemnet istället eller titta i huskataloger och leta tomter. 

Ska man fly eller stanna kvar i någon typ av trots? Mina tankar går till kloka ord jag hörde under en fotbollsmatch på Stora Valla i Degerfors. Degerfors låg under mot Brage och då säger an av spelarna i Degerfors högt ”Nu tar vi i och hjälper varann”.

Inatt kom det lågintensiva kriget som pågår i Kristianstad för nära - nu tar vi i och hjälper varan. 

Sena tankar om bostäder och Infra

Klockan är snart halvtolv och John Blund knackar på fönstret. Men innan jag vaggas in i sömnens rike måste en snilleblixt ut.
Vi är alla eniga om att bostadsbrist råder på de flesta håll i landet. Vi är även eniga om att det råder en akut kapacitetsbrist på järnväg.

Vad var då det snillrika i detta? Jo vi lär ju inte lösa bostadsbristen med att inte bygga bostäder och vi lär inte få mer kapacitet på järnvägen om vi inte bygger ut densamma.

Upp med frågorna högre på den politiska dagordningen med samtal över blockgränserna vore en bra start.

Bonde söker fru och glömskan av flydda verkligheter - kampen om TV utbudet

Seendes på tv programmet ”Bonde söker fru” kan jag konstatera att det råder nya tider på svensk landsbygd.  Det är alltid sommar på landet, kärleken spirar och korna skiter inte.

Ingen nyser under höskörden, traktorerna är rena och ingen snubblar med ansiktet före i grisavföring. 

Jag sträcker upp ett finger och säger ”nä nä så där går det inte till”.

Sommarloven präglades av tidiga mornar där dörren öppnades 05.00 och en dimmig gestalt uppenbarade sig i form av min far som undrade om jag skulle sova hela dagen. Snabb frukost och ut i en kall Värmländsk gryning. Vinglade ur bilen och lyckades i bästa fall undvika att trampa i har- eller rådjurskit som var lämningar efter djurens nattliga passager över och förbi vår jordgubbsodling. Detta lilla röda bär som ständigt minner om sommaren på landet. Rensa jordgubbar, halma, hoppa upp i en traktor mitt i natten och köra runt med redskap som gjorde ränder i jorden, plöja, harva och hacka. Familjen undrar varför jag så kategoriskt vägrar plocka jordgubbar till husbehov - i know. De undrar dessutom varför jag gladeligen betalar 50 kr litern samtidigt som jag ler som om jag vunnit guld i maraton (Liten chans att det sker).

Till och med under lek kunde det gå åt helvete. Kull var en rolig lek, speciellt hos vänner vars föräldrar hade stort lantbruk. Ingen tänkte vid lekens början på att de även hade grisar och grisar gör som andra djur som ätit - fast går inte på toa. Full fart över några plankor och plask - ner till midjan av grissk..t. Sedan snabbt byte av byxor. Men då vi inte hade hunnit elda upp värme i vedpannan fick jag gå till scouterna oduschad - jag fick ett eget vindskydd.

När man sedan som tonåring upptäckte att det var kul på helgerna i stan och att det fanns mycket tjejer där uppräckte jag även att det var 4 mil dit enkel resa. Inköp av A-traktor och puttrade in till staden på högsta varv i 30 knyck.. Jag har nog ensam byggt upp Norges oljefond.

Undrar om någon varnar deltagarna för dessa företeelser. 

I övrigt var uppväxten på landet underbar med kalla vintrar, snöskottning och 4 mil enkel resa till plugget i 6 år.
Om inte ens dessa argument övertygade nog för att jag skulle få byta kanal - vad skall jag då ta till... 

Det går bra nu...

I all negativism som råder runt olika företeelser kan vi slå fast att Kristianstad har gjort mycket rätt. Rekordmånga nya jobb och bostadsbyggande som slår rekord - heja!
https://internetbank.swedbank.se/ConditionsEarchive/download?bankid=1111&id=WEBDOC-PRODE45230247

Jag står upp för en seriös byggbransch - vi bygger samhället

Då jag lever mitt liv 24-7 med att företräda en bransch går det inte undvika att påverkas personligen då branschen av olika särintressen dras i smutsen,

Byggbranschen är en fantastiskt bransch med otroliga möjligheter för den som vill vara med och bygga vårt framtida samhälle. En byggare sysselsätter 3-4 andra inom handel, transport och tillverkning och fungerar på så vis som en turbo i näringslivet. Byggbranschen kan lyfta en ort om den får luft via framåtanda och entreprenörskap.

Jag har under mina 20 år i detta och tidigare arbete kommit att uppskatta de kämpande entreprenörer som skapar sysselsättning åt människor och skatteunderlag till kommuner, landsting och stat. Jag har många gånger tänkt lämna denna tillvaro för att göra inhopp i andra branscher och verksamheter men det har alltid känts som att lämna en familj då jag stått vid vägskälet.

Dessa fantastiska människor med idéer och engagemang som satsar hela sin tillvara för att bygga upp företag i en miljö där de samtidigt riskerar allt.

Därför smärtar det mig extra mycket att dagens debatt går ut på att svartmåla denna bransch för att vinna sympati för andra mer dolda syften.

Att svartmåla en hel bransch för enstaka företeelser är som att anklaga hela bilbranschen för den miljöskandal som Volkswagen var upphov till.

Det finns krafter som i syfte att bygga murar om vårt land och stoppa den fria rörligheten pekar ut byggbranschen som en bransch där man utnyttjar utländsk arbetskraft och där utländska företag systematiskt missköter sig och undanhåller skatter och avgifter till vår gemensamma välfärd.

Jag är inte naiv, jag har funnits i hetluften mer än vad som är hälsosamt och upplevt och sett mer än jag önskat.
Seriositet handlar om att sköta sina åtaganden gentemot anställda, kunder och det samhällskontrakt vi alla ingått, dvs att skatter och avgifter betalas in korrekt.
Jag står upp för en seriös byggbransch och lägger inga värderingar i vart företag och kommer ifrån och jag står upp för den fria rörligheten av varor och tjänster i Europa.

Jag står upp för att byggbranschen skall förändras med mångfald och moderna kollektivavtal och jag förfasas av de krafter som genom att generalisera en hel bransch agerar för att sätta käppar i hjulet för denna utveckling.

Osund konkurrens och oseriösa företag som ofta har försänkningar i grov organiserad brottslighet skall bekämpas där den uppstår utan att de seriösa företagen skall behöva schavottera för att det finns lycksökare som vill trasa sönder fundamentet för vårt samhälle.

Nu slutar vi att generalisera och börjar se och åtgärda problemen där de uppstår och inser att vi istället för att smutskasta en hel bransch lyfter fram de seriösa företagen.

Jag vill värna en samhällsbyggnadssektor i världsklass - byggbranschen bygger det framtida samhället. 

Gött att göra skillnad

Vissa dagar känns bättre än andra. Speciellt då dagen börjar med ett stökigt ärende som finner sin lösning bland paragrafer och tankeverksamhet.
Dagen påminner även om att det finns människor som inte riktigt förstår konsekvenser av sitt handlande och med prestige som grund orsakar undergångskänsla för företag och verksamhet.
En millimeter fel i bedömningen och ett kärnkraftverk hade stått utan entreprenörer för underhåll med ödesdigra konsekvenser.

Att sedan efter lunch träffa unga chefer inom byggbranschen fulla av idéer och framtidstro gör att man lyfter från marken.

Det känns gött att göra skillnad

Reclaim the streets

Efter några års uppehåll tänkte jag ta tag i mitt bloggande igen. Mitt bloggande är som en gammal Massey Ferguson med bensinmotor. Den startar och brummar en stund för att sedan tystna och bli stående över vintern på samma plats som där motorn dog.
Jag funderade på vilket aktuellt ämne som kunde vara intressant att skriva om. Massey Fergusontraktorer i all ära men kanske mer av intresse för mig som är kommen från Värmländsk glesbygd där livets stora händelse när man liten pöjk och gick i sjömanskostym och äppelknyckarbyxor, var hur mycket traktorn slirat i olika situationer.
Detta med otrygghet på våra gator och torg då? Där har vi ett aktuellt ämne och tanken gick snabbt tillbaka till 90-talets början då jag blyg och försagd anlände till vår huvudstad. Där fanns vid denna tid en rörelse som hette ”Reclaim the streets” - återta gatorna.
Jag var vid denna tidpunkt i mitt liv ganska ovetandes om vad som föregick i vår huvudstad men undrade var det vad för ”könstit fölk” som satt sig ned i korsningen Sveavägen/Kungsgatan. Jag gick då ur min bil och mixtrade med de munstycken som gör att det sprutar spolarvätska på bilens strålkastare så att dessa istället sprutade samma vätska rakt fram på ”reclaimarna”. Dessa skingrades då för vinden på grund av att denna vätska hade en osund inverkan på kläder. Polisen stod som förstenade och undrade vad fasen som hände.
De misslyckades att ”reclaima streetan” men som vuxen och förståndigare skulle jag snällt klivit ur bilden istället och bjudit dem på kaffe.
Deras närvaro var imponerande ändå och detta var min inspiration på jag efter en glad afton med en del vin inblandat skulle cykla hem genom Kristianstad. Jag fick då den lysande idén att visa närvaro på egen hand på Charlottesborg - ett bostadsområde i Kristianstad som är klassat som utanförskapsområde med tillhörande problematik. I detta tillstånd tyckte jag mig ha försvarets modernaste transportfordon till förfogande - en äkta Skeppshult Cykel. Jag var Ivanhoe på en vit springare och inte en berusad Anders Fredriksson på en blå Skeppshult.
Jag var oklok nog att dokumentera händelsen live på facebook vilket ledde till att övriga familjen undrade vilken planet jag kom ifrån  - jag svarade som alltid då jag har avvikande beteende - Värmlands glesbygd. Jag vet då att jag klarar mig från bannor och blir omedelbart förlåten ty värmlänningen är hela landets gullegris.
I dessa dagar kan jag ändå inte släppa tanken. Jag är inte en person som är van att ta ett steg tillbaka för hot eller skrämsel. Kanske borde vi alla ta oss tid att röra oss på gator och torg för att visa närvaro istället för att lämna gator och torg öppet för personer som vill pinka in revir.
Vi borde helt enkelt börja ”Reclaim the streets”.