För min del blir det ingen skillnad utan Mors Dag sätter mig som vanligt i kontakt med lika delar saknad och nostalgi. Min mamma, Birgitta Fredriksson, skulle ha fyllt 74 år nu i augusti men istället för att göra det så gick hon bort i cancer 52 år gammal. Hon var alltså knappt ett år äldre än mig då den förbannade levertumören bestämde sig för att ta livet av henne.
Jag tror inte på något jag inte vet, dvs om det finns ett liv efter detta så kommer det antingen innebära en stor överraskning eller en stor besvikelse. Min morbror var dock helt övertygad om att värmlänningens roll efter detta liv var att hjälpa Sankte Per med att sortera vilka som ska upp och vilka som ska ner. Troende var han inte men det spelar inte så stor roll i Värmland.
Jag kan dock inte låta bli att bli erkänna mina tankar på något övernaturligt den där dagen 15 mars 1999 då läkaren berättade att hon inte skulle vinna över cancern utan bara hade dagar kvar. Några timmar senare den dagen fick vi besked att min fru, Ida, var gravid med Josefine i magen. Jag berättade inget för mamma om det - jag kände att det skulle vara rena tortyren för henne att få ett besked att hennes högsta önskan om barnbarn skulle bli verklighet efter att hon gott bort.
Rätt eller fel men jag har alltid kunnat fatta beslut.
Jag har sparat eterneller som hon gjorde buketter av. De är idag nästan 25 år gamla men har kvar sin lyster och form. Jag kan inte förstå hur hon hann med. Värmlands glesbygd var när jag växte upp inget jämställt paradis. Det var männens värld tyvärr där maskiner som brummade tillsammans med den mest orangea Helly Hansen tröjan gav mest status och i den miljön fick hon sköta oss två söner. Dessutom hand om en trädgård på nästan 5000 m2 som alltid var tip topp, sköta en jordgubbsodling på 5-6 hektar och trots detta ha tid över för att engagera sig i byns aktiviteter och efter att vi lagt jordgubbarna på hyllan, arbeta i skolan och som bibliotekarie.
Bilden är tagen i Torekov några år före hennes bortgång och jag tänkte idag på hur glad hon var på resor och då hon hälsade på mig på olika platser i landet där jag bott. Men det är klart - det kan inte alltid varit så kul att bo en by på 600 invånare och där missunnsamheten och avund ibland stod tätare än dimman vid Lützen. Säkert ingen skillnad i Rudskoga gentemot andra mindre samhällen men den svenska avundsjukan blir starkare desto närmre människor lever varann. Speciellt som hon var gift med min pappa som var en mästare på att boosta sådant.
Många släkter har bott i Rudskoga i hundratals år och när en god vän som bor kvar hade sina barn i skolan där brukade jag tävla mot mig själv med att gissa vilka föräldrarna var utan att se efternamnet… jag brukade ofta kunna gissa rätt på båda ...
Jag undrar hur hon hade hanterat det som händer nu i pandemins spår. Antagligen hade hon kört mat och grejer till äldre och antagligen inte brytt sig så mycket om sig själv. Jag satt vak över henne två veckor och var med då döden inträffade men hon beklagade sig inte. Med ett stoiskt lugn bad hon om morfin ibland och tog min hand innan hon försvann.
Finns kanske någon sanning i att någon däruppe gillar en om man dör ung skulle man kunna tro men min mormor blev 101 år så det stämmer nog inte. 1-0 till oss ateister där med andra ord.
Inte vet jag vad hon tyckt om mitt liv idag. Antagligen haft synpunkter på min trädgård, skämt bort barnbarnen samt haft synpunkter på att jag har en dålig ovana att engagera mig i allt.
Du saknas oss mamma och det går inte en dag utan att jag tänker på dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar