Ernst Kirchsteiger, julens evangelium och politikerförakt

Nu har vi kommit till annandag jul och skallen har blivit sådär härligt mosig som den blir av alltför mycket julmat och sent tv tittande. Plötsligt dyker det upp företeelser som gör att man slår upp ena ögonlocket på vid gavel och mellan tuggan på skinkmackan och smuttandet på julmusten.

Jag kan inte sägas vara troende även om jag varje år försöker gå i julottan vilket jag lyckas med ungefär vart fjärde år. Skälet till detta är att jag sover som bäst runt 6 på morgonen däst av all julmat eller av andra skäl inte är körbar på juldagens morgon.
Midnattsmässa är ett annat alternativ som jag också misslyckas besöka på grund av glömska och annat.
Ett ypperligt alternativt har dock uppenbarat sig i form av ”Jul med Ernst”. Vi är många ”Degeförshörö” (Degerforsare) som uppskattar framgång bland andra ”Degeförshörö” som, förutom Ernst, kan nämnas Ralf Edström, Nisses Landgren samt Göran Hägglund.

Jag har inte tänkt på Ernst som bärare av julens evangelium förrän en klok FB vän lade ut en länk på där Ernst talade om kärlekens betydelse och vips såg jag sammanhanget. Ernst från Degeförsh är bärare av julens evangelium och det är ju tur för familjen missar inte ett enda av hans program. Han får familjen att gjuta betong i trädgården, min fru att snickra en väggfast bänk á la österrikisk bondstugan i burspråket där jag nyfiket kan följa händelser på gatan.

Med detta vill jag självklart framhäva orten Degeförsh som Världsmetropol. Vars invånare med sin trygga dialekt och självsäkra personligheter skänker trygghet åt en turbulent tid. Vart kan man annars höra meningar som ”nu ska ja säje te hur de ska vare här” och när Sören Cratz blev tränare i fotboll där under 90 talets början kom reaktioner i form av ”Ingen ska läre öss te å spele böll”.
Jag bodde visserligen bara i Degeförsh under mina fyra första år och minns mest att farmor arbetade i kiosk, farfar bjöd mig på lättöl (!) till lunch mot förkylning samt en gigantisk backe men ändå. Jag är ju uppväxt bara några mil ut på landet.

Det ovan skrivna är ganska skönt att falla tillbaka på då man under juletid får mail som signalerar kraftiga utfall av politikerförakt. På facebook skrivs det att kommunalpolitiker inte syns utanför rådhuset - tjena. I princip alla är fritidspolitiker och jobbar arslet av sig för att få ihop arbete, familj och uppdrag. De få som är heltid - eller deltidspolitiker jobbar lika hårt för att inhämta kommuninvånarnas synpunkter och det gör de utanför rådhuset. Det som skrämmer mig är att det är vuxna människor som tror att Kristianstad har 700 heltidspolitiker i Rådhuset och jag frågar mig var någonstans under lektionerna i samhällskunskap dessa människor loggade ut.

Detta konstanta idiotförklarande av kommunpolitikerna försätter mig i kontakt med både frustration och fundersamhet, det finns människor och partier som inte vill ha några politiker och någon demokrati alls. Det var inte längesen - för 80 år sedan inte långt söder om oss var detta en realitet med känt resultat.

Dessutom skall helst politiker betala för sina uppdrag enligt olika kommentarer på FB.

Vad är det då som gör att jag och många med mig fortsätter att slita arslet av sig för att få ihop familj, jobb och förtroendeuppdrag? Jo det är just detta - respekt för och önskan om att få fortsätta leva inom demokratins ramar samt att utefter de infallsvinklar man har beroende på värderingar och erfarenheter samt skapa värden på olika vis för medmänniskor och kunna göra skillnad.
Det finns säkert undantag men jag har svårt att tro någon blir politiker bara för att jävlas.