Opps i did it again....

Känner återigen den djupa tillfredsställelsen av att ha hjälpt ett företag att freda sig mot beskyllningar och påhopp. 

Söndagsfunderingar om LAS, avtalsrörelse och vem som tog mitt pålägg i kylen

I dagarna upplever vi faktiskt en av de mest omvälvande frågorna på länge i Sverige. Vi kanske inte tänker på det men att frågan över huvud taget är uppe på den politiska agendan är smått sensationellt. Jag tänker självklart på LAS, Lagen om anställningsskydd. Lika heligt som ett av de 10 budorden för påven i Rom.

Jag tillhör inte tillskyndarna av Januariöverenskommelsen men JÖKen, som den kallas, innehåller faktiskt ett och annat guldkorn.

Visserligen verkar THE BIG RED MACHINE, alltså Socialdemokraterna, hållit 2 fingrar i kors bakom ryggen då den gjordes och bara sett till maktinnehavet men upp på bordet kom Toijers utredning och parterna skulle förhandla enligt det underlaget.

S trodde att kompisen LO skulle skrämma livet ut övriga fack, samt även stödpartierna i JÖKen, men där fick de tji.

Svenskt Näringsliv gjorde en överenskommelse med PTK som även SACO hakade på. LO, som styrt Sverige i 100 år (raljerar lite - men bara lite) sade nej då man ansåg att en uppdatering av LAS förpassar oss alla till helvetet. 

Därför blev jag glad då jag läste gårdagens ledare i Dagens Industri samt uttalande av Nyamko Sabuni i samma tidning. Använd överenskommelsen mellan Svenskt Näringsliv och PTK (Privattjänstemannakartellen) som underlag till ny lagstiftning. Då värnar vi den Svenska Modellen som varit så framgångsrik. LO lär sitta och sura och vissa fack lär bli rabiata men även bortskämda ungar måste lära sig att någon säger nej ibland.

Som ni ser så består mitt liv av väldigt många förkortningar. Det påverkar även mig som privatperson - en fråga till döttrarna om vad de gör för tillfället blir VGD (Vad Gör Du). De frågar mig vad jag gör och jag svarar ofta JÄPMS16.30. Jag Är På Möte Slutar 16.30) och de svarar med ett ? (Frågetecken).

Från LAS till avtalsrörelse är inte steget långt och jag skall inte orda så mycket om det men kan sammanfatta byggbranschens fundamentala problem mellan arbetsgivare och fack med glass. Det är nämligen så att sedan urminnes tider så gör man upp lönen på projekt över en viss storlek för respektive objekt. Vi har alltså löneförhandlingar massor med gånger ett år inom företagen. 

Det funkar så att om jag vill ge döttrarna 12 glassar för att tvätta bilen och de kräver 15 så får de bara 9 tills vi är överens. Ty så säger lagen (Kollektivavtalet). De måste ändå påbörja tvätten av bilen i uppsatt tid för att de över huvud taget skall få låna bilen, men kommer vi inte överens om antalet glassar under tiden får de i värsta fall tvätta bilen för 9 glassar och inte för 12 som jag erbjöd. De får alltså jobba får en lägre lön än jag är beredd att ge bara för att några herrar (Ja på den tiden var det bara herrar) bestämt så.

Om de bara får 9 glassar måste de förvisso tvätta bilen men den blir då ofta dåligt tvättad, kanske repad och de lägger häftstift på förarsätet.

Nåväl det där var en kort sammanfattning av fundamenta i de ofta problematiska relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagareparterna inom byggbranschen. 

Jag är inte så blyg av mig då det gäller att kritisera sådant jag anser vara fel inom byggbranschen, speciellt inte kollektivavtalet. Då och då gör jag det medialt och jösses vilket liv det blir i getingboet och självklart representerar jag ondskan själv i och med jag inte fattar det självklara med att inte kritisera facken. Jag sov antagligen på den lektionen i skolan.

Men det är klart att fackens ursprungliga tanke är god, att bevaka kollektivavtal och värna sina medlemmars rätt. Tyvärr agerar de idag som kyrkan under spanska inkvisitionen, man bevakar sina privilegier helt enkelt, sin makt. På samma sätt tänker ju även jag i arbetet för arbetsgivarna, men handlar kanske mer om att lösa alldagliga problem för företagen och att spelplanen ger en sund balans mellan parterna.

Gåtan med pålägget

Maktbalans är även viktigt inom hemmets väggar. I en familj respekterar man varann, ger varandra utrymme och värnar varandras andliga utveckling. Ibland inträffar dock händelser som gör att dessa gyllene regler åsidosätts och likt den spanska inkvisitionen på 1500-talet har jag nu påbörjat vissa förhör. Gårdagens inköpta pålägg, några bitar Ibéricoskinka från frigående spanska grisar som kalasat på ekollon och bär. Min söndagsfrukost ingick i en av mina drömmar på morgonkvisten och jag släpade mig uthungrad till köket för att inmundiga delikatesserna. Hittade inget, en tom förpackning avslöjade dock vad som hänt ...

Nåväl är inte problemen större så får man vara nöjd. 

Ser fram emot en skön söndag och som en typisk soffsittande fotbollsintresserad individ som uppskattar spelets idrottsliga fundamenta hoppas jag att Degerfors IF spelar sk….en ur Trelleborg senare idag och tar 3 viktiga poäng på vägen mot Allsvenskt kontrakt.

Processen av Kafka - i verkligheten

 I min dagliga gärning där jag ibland möter ett av landets mest tongivande fackförbund inträffar situationer som får mig att tänka till lite.

I veckan fick jag vibbar av ”Processen” skriven av Kafka. Byt ut förvaltningen i den då existerande Habsburgmonarkin mot detta tongivande fackförbund och Herr K mot det företag man kallat att utan orsak bevisa sin oskuld. ”Vi har inlett en process mot er”. Spooky. 

Då är det skönt att ta en tur till Åhus och titta på havet. 

Dags för färd till Vellinge och 50 årsfest! 

By the way - Vittsjö leder i halvtid mot Uppsala på Studenternas IP i Uppsala. 

Betraktelser innan midsommar

Så här efter skolavslutningar och innan midsommar gör jag alltid någon typ av bokslut för vinter och vår. Det har alltid varit så - ända sedan jag började skolan. Skolavslutningarna hemma i Rudskoga och Grunnebacka skola var som hämtade ur en ARLA reklam. Flaggor, jordgubbssaft, blommande syrener och sedan swisch ut i sommarlovet. Det var även en sekvens i kyrkan där en svartklädd man sade något.
Ända sedan jag 5 år gammal kallade prästen i byn för kommunist så har jag svårt att sätta in kyrkans läror i min kontext.

Det var så att prästens titel i Rudskoga församling hade titeln komminister och min 5 åriga hjärna hade totat ihop ditt och datt med konsekvensen att jag en gång i affären i byn vände mig om och sade:
- Pappa säger att du är kommunist.

Prästen var inte kommunist blev vi varse....

Nåväl det senaste halvåret blev väldigt avvikande mot tidigare år så min sammanfattning får bli att jag blivit underfund med att jag är väldigt flexibel. Jag har inte alls svårt att jobba hemifrån eller sitta på kontoret istället för att flänga runt. De sociala delarna av jobbet blir lidande men jag får försöka ha visst utåtriktat arbete för att inte tappa fart. Men vi simmar ju alla i samma båt - vi skall vara försiktiga med möten och hålla distans.

Det finns även en privat sida i livet och där kommer mitt politiska engagemang in och jag undrar ibland hur jag får energi till att lägga ned all tid utöver ett heltidsarbete. Svaret ser jag på Facebook varje dag då jag ser oerhört plumpa kommentarer från människor som via det någorlunda anonyma Facebook fått en fristad där de oemotsagda spyr ur sig sin svarta galla utan att behöva möta blickar och argument. Livets Hårda Skola verkar forma en viss typ av människor som gör att jag själv förstår varför jag engagerat mig och just i det parti jag engagerat mig.

Det är inte så mycket som skrämmer mig längre, inte mycket som går igenom pansaret. Mer än 20 års erfarenheter av att stångas med världens starkaste fackförening formar en människa. I rättvisans namn skall jag erkänna att jag i början även mötte ett hårt språkbruk från en del av de företag jag företrätt under åren. Den utstuderade härskartekniken med att inleda samtal med "Hur faaaan kan du" samt hur i helvete kan ni" är lätt att genomskåda. Tack och lov hör detta till en svunnen tid. Härskarteknik har dock alltid haft samma verkan på mig - jag blir lite härsken...  Men det som fortfarande skrämmer mig är olika former av dumhet och attityder där stöveltramp utgör en del av helheten. Människor på FB vräker ur sig olika former av rejält kränkande ord mot politiker och tjänstemän och det som gör mig lugn och tar bort rädslan är just att jag som engagerad faktiskt kan motverka att sådana krafter vingklipper vår demokrati.

Det gör mig ont att läsa kommentarerna som riktar sig mot människor som jobbar arslet av sig för att göra ett bra jobb. Det är ytterst få som blir politiker och offentliga tjänstemän för att jävlas - dock skall vi vara medvetna om att det finns undantag men de undantagen har ofta kommit till makten genom att boosta missnöje för att sedan komma med enkla lösningar - populism kallas det.

Livet innehåller mer än jobb och politik. Det innehåller även familjen samt det senaste tillskottet i min repertoar. Uppdraget som styrelseledamot i allsvenska damlaget Vittsjö kom lika plötsligt som överraskande.
Jag har fortfarande fullt upp med att lära mig rutinerna och verksamheten men känner mig laddad inför den allsvenska premiären den 27 juni mot FC Rosengård. Logga in och ta en koll då det är dags via länken nedan!

https://www.sportbladetplay.se/fotboll/damallsvenskan/livestream/s-fc-rosengard-vittsjo-gik-z698ka?fbclid=IwAR0bqh-PGgcFkwWhL13nirXHiNmMEkG7gby7Dj7yYU5Hsm2QTjf0fpVnuw8

Dagens träningsmatch mot Kristianstad DFF där det blev förlust kommer rendera i en del kommentarer imorgon men det bjuder jag på. Att inte kunna se matcherna på plats är förstås irriterande men alla som känner mig att det funkar bra för mig att logga in på PC, sätta mig bekvämt i soffan, hälla upp en öl och sedan följa matchen.
Fotboll är en fin sport, inte så kostsam och förenar mer än det splittrar.

Det som stör mig i den verksamhet jag nu börjat få mer insyn i är den skillnad mellan dam och herrfotboll som uppenbarar sig. Det är säkert liknande förhållanden inom andra sporter men skillnad i medial uppmärksamhet mellan dam och herrfotboll är enorm. Knappt en rad i tidningarna om att det var en träningsmatch idag mellan de 2 allsvenska lag som finns med några mils mellanrum - KDFF och Vittsjö. Premiären i herrarnas division 2 var desto mer uppmärksammad.
Nåväl det får vi ändra på "as soon as possible".

Nu skall jag tillbringa en stund med Harrison Ford och filmen "Patrioter" innan sömnen sveper över mig!

Gonatt!

Den stora chocken...35 år sedan jag gick ut 9 an!

Igår morse då jag körde till kontoret noterade jag att det kom ungdomar i lustiga kläder på väg till en av högstadieskolorna i närheten.
Några var klädda till älvor och ett gäng till Mario Brothers. Jag tänkte på hur mycket möda de lagt ned på sim utstyrsel. Under dagen klarnade bilden - det var nior som skulle ta "spexfoton" infor sin avslutning i årskurs 9 och ett fruktansvärt scenario byggdes upp framför mig - det var 35 år sedan jag själv slutade årskurs 9!
35 år sedan.… herregud vad åren går snabbt. Som 16 åring och med avslutad skolplikt gick jag ut på en spännande stig i livet - rakt in i tryggheten på 3 årig samhällsvetenskaplig linje på Brogårdsskolan i Kristinehamn.
35 år sedan... 35 år sedan... kan knappt tänka mig tillbaka. Det är vid fasta hållpunkter i tillvaron som skolavslutningar som det ges perspektiv på att åren går. Skolavslutningar - denna glädjens tid full av framtidshopp - även om det alltid står någon med en svart skylt där gula bokstäver bildar ord som säger hur svårt allt kommer bli.

Trots att coronapandemin till hälften dragit ned persiennerna över student och andra skolavslutningar lyser glädje och hopp ur dessa unga människors ögon och även jag fylls av glädje tack tills jag slår upp dagens industri som garanterar att allt snart går åt helvete.

Men även om det är 35 år sedan jag gick ur nian så gör jag ännu dagligen nya erfarenheter. Idag gjorde jag som 51 åring premiär på IKEA. Visserligen ätit lunch innan men inte "kört det skarpa varvet" och handlat. Jag började inse tjusningen vilket slutade med 2 stora palmer samt elektronisk utrustning i vagnen. De stora blommorna skymde sikten framför vagnen men förutom att jag råkade köra på en tant i 80 årsåldern med den (jag bad om ursäkt och hon nickade uppskattande) inträffade inga större missöden innan jag skulle betala och det visade sig att jag glömt tillbehör till de krukor som tillhörde palmerna.

Familjen undrade om jag blivit sjuk som tillbringade all denna tid på IKEA och de är fortfarande lite avvaktande inför mitt beteende men jag börjar skönja en glädje hos dem att jag faktiskt handlat på IKEA vid mina sinnens fulla bruk.

Det blev heller ingen ryktesspridning på gatan som var fallet då jag köpte ny cykel för ca 15 år sedan. Någon trodde jag var utbränd och någon annan att polisen tagit mitt körkort.... när mitt enda syfte var att börja cykla...

Jag har även denna vår åkt stadsbuss vilket för mig som kommandes från värmlands glesbygd är att jämställa med att kliva in i en rymdfärja. Väldigt osäker och försynt skulle jag kliva på men min rädsla förbyttes i skratt då chauffören stoppade mig från att gå på fram och istället hänvisade till att "Påsättning sker bak i bussen".

Jag blev väldigt förvånad men ansåg det var bäst att göra som chauffören sa. Det där med "Påsättning bak i bussen" verkade dock vara en grej som chaufförerna skämtade om får det hände inget mer spännande än att jag tappade min telefon och letade under sätena halva bussturen.

Man lär så länge man lever och det har den där pojken som var 16 år 1985 lärt sig. Så mycket spännande ungdomarna utklädda till Mario Brothers och Älvor nu har framför sig!

Jag tror heller inte att de kommer gå mot undergången även arbetsrätten moderniseras, om Arbetsmiljöverket får mer resurser så att man slipper lägga ut verksamheten till facken på entreprenad eller ser över hyresregleringen. Jag tror faktiskt tvärtom - framtiden blir ljusare om någon rör om i den gamla maktstrukturen.

Nu skall denna gamle man gå och sova - Natti!

Mors dag - en hyllning

Idag är det Mors dag - en dag då många vanligtvis besöker sina mammor. Coronapandemin sätter dock käppar i hjulet för många och istället blir det digital kontakt.

För min del blir det ingen skillnad utan Mors Dag sätter mig som vanligt i kontakt med lika delar saknad och nostalgi. Min mamma, Birgitta Fredriksson, skulle ha fyllt 74 år nu i augusti men istället för att göra det så gick hon bort i cancer 52 år gammal. Hon var alltså knappt ett år äldre än mig då den förbannade levertumören bestämde sig för att ta livet av henne.

Jag tror inte på något jag inte vet, dvs om det finns ett liv efter detta så kommer det antingen innebära en stor överraskning eller en stor besvikelse. Min morbror var dock helt övertygad om att värmlänningens roll efter detta liv var att hjälpa Sankte Per med att sortera vilka som ska upp och vilka som ska ner. Troende var han inte men det spelar inte så stor roll i Värmland.

Jag kan dock inte låta bli att bli erkänna mina tankar på något övernaturligt den där dagen 15 mars 1999 då läkaren berättade att hon inte skulle vinna över cancern utan bara hade dagar kvar. Några timmar senare den dagen fick vi besked att min fru, Ida, var gravid med Josefine i magen. Jag berättade inget för mamma om det - jag kände att det skulle vara rena tortyren för henne att få ett besked att hennes högsta önskan om barnbarn skulle bli verklighet efter att hon gott bort.
Rätt eller fel men jag har alltid kunnat fatta beslut.

Jag har sparat eterneller som hon gjorde buketter av. De är idag nästan 25 år gamla men har kvar sin lyster och form. Jag kan inte förstå hur hon hann med. Värmlands glesbygd var när jag växte upp inget jämställt paradis. Det var männens värld tyvärr där maskiner som brummade tillsammans med den mest orangea Helly Hansen tröjan gav mest status och i den miljön fick hon sköta oss två söner. Dessutom hand om en trädgård på nästan 5000 m2 som alltid var tip topp, sköta en jordgubbsodling på 5-6 hektar och trots detta ha tid över för att engagera sig i byns aktiviteter och efter att vi lagt jordgubbarna på hyllan, arbeta i skolan och som bibliotekarie.

Bilden är tagen i Torekov några år före hennes bortgång och jag tänkte idag på hur glad hon var på resor och då hon hälsade på mig på olika platser i landet där jag bott. Men det är klart - det kan inte alltid varit så kul att bo en by på 600 invånare och där missunnsamheten och avund ibland stod tätare än dimman vid Lützen. Säkert ingen skillnad i Rudskoga gentemot andra mindre samhällen men den svenska avundsjukan blir starkare desto närmre människor lever varann. Speciellt som hon var gift med min pappa som var en mästare på att boosta sådant.

Många släkter har bott i Rudskoga i hundratals år och när en god vän som bor kvar hade sina barn i skolan där brukade jag tävla mot mig själv med att gissa vilka föräldrarna var utan att se efternamnet…  jag brukade ofta kunna gissa rätt på båda ...

Jag undrar hur hon hade hanterat det som händer nu i pandemins spår. Antagligen hade hon kört mat och grejer till äldre och antagligen inte brytt sig så mycket om sig själv. Jag satt vak över henne två veckor och var med då döden inträffade men hon beklagade sig inte. Med ett stoiskt lugn bad hon om morfin ibland och tog min hand innan hon försvann.

Finns kanske någon sanning i att någon däruppe gillar en om man dör ung skulle man kunna tro men min mormor blev 101 år så det stämmer nog inte. 1-0 till oss ateister där med andra ord.

Inte vet jag vad hon tyckt om mitt liv idag. Antagligen haft synpunkter på min trädgård, skämt bort barnbarnen samt haft synpunkter på att jag har en dålig ovana att engagera mig i allt.

Du saknas oss mamma och det går inte en dag utan att jag tänker på dig!

Att slåss mot Väderkvarnar med lans och svärd

Nu ikväll då jag läste Dagens Industri drog jag mig till minnes ett antal artiklar ur samma tidning med uttalanden från initierade ekonomer där ekonomiska bakslag och de finansiella mekanismerna jämförs med finanskrisen 2008.

Man uttalar sig om hur de finansiella marknaderna och därigenom vår ekonomi kommer utvecklas. Med finanskrisen som facit och mina tankar går då osökt till romanen om Don Quijote som skrevs av spanjoren Miguel Cervantes 1605 och 1615. Don Quijote var en galen adelsman som skulle försvara sitt hjärtas dam mot onda jättar som i själva verket var väderkvarnar. Han rusade på med lans och svärd bara för att fastna i vingarna på kvarnen.

Jag får lite vibbar av samma attityd då någon försöker förklara det ekonomiska läget med att jämföra detta vi upplever nu med en finanskris. En finanskris skapas av människor och det mesta som skapas av människor kan också rättas till av människor även om det tar tid?

Är Corona skapat av människor? Kanske - kanske inte - vi vet ju inte. Det vi i alla fall vet är att Corona inte skapas av ekonomisk misshushållning - så hjälper de invanda ekonomiska kurerna? 

Tja - det som sker nu är ju en dunderkur i form av att staten trollar fram mer pengar.

Krisen slår mot alla verksamheter som drivs av människor, företag, organisationer, föreningar och det offentliga.

Skall serierna inom damernas och herrarnas elitfotboll spelas med publik? skall de spela enkel eller dubbelserie? Enkelserie kan ju på pappret låta klokt och även att spela utan publik.

Den konsekvens som borde tittas på mer är vilken ekonomisk konsekvens klubbarna får. Pengar och sport skall inte blandas för mycket sägs det och pangar får inte ta överhanden. Tyvärr är pengars begränsade mängd en högst påtaglig realitet för klubbarna inom olika idrotter idag.

Gräs växer och måste klippas, spelarlöner kostar även om korttidspermitteringarna lättat på oket något. Sverige är också väldigt avlångt varför resor och boende för att helt lag kostar. 

På samma sätt kommer företag som inte får ihop siffrorna att gå långsamt mot sin undergång oavsett om några klarar att ställa om till andra produkter. Det är dock inte så lätt för alla företag att ställa om på en 5 öring. Har du utrustning till en viss produktion så har du och det kostar även att ställa om.

Vad återstår då? Tja att tro att gamla ekonomiska recept från finanskrisens dagar hjälper är nog naivt. Dagens väderkvarnar i form av Corona kräver andra vapen än lans och svärd. När konkursen närmar sig för företagen och efterfrågan inte finns oftast bara ett vapen - någon form av statligt stöd. Staten har idag använt eller infört åtgärder för ca 1/7 del av de resurser man skulle kunna få fram.

Detta är ju precis som näringslivets representanter menar. Det som kan rädda företagen, därigenom jobben och skatteunderlaget samt välfärden är att staren fullföljer och tidigarelägger investeringar. Staten måste även ge stöd till exempel föreningar som lever farligt i Coronatider.

Vapnet heter statliga investeringar och statliga stöd till kommuner, föreningar och företag annars kan detta komma att gå riktigt åt pipan. En "New Deal" helt enkelt.

Och precis då jag är klar med denna skriver Liberalerna på DN Debatt - "Låt stat och myndigheter investera oss  ur krisen" Vilken timing! Heja Mats Persson och heja Nyamko Sabuni!.