Denna påskhelg har ägnats till att läsa ikapp en del böcker och tidskrifter jag inte riktigt hunnit med under denna vinter och tidiga vår. 

Jag brukar tillbringa en del tid på sociala medier, facebook, twitter, linkedin osv men tagit det lite lugnare med det denna helg.

De flesta av er vet att jag är politiskt engagerad i liberalerna och de senaste veckornas upptrissade debattklimat i sociala medier avseende partiets vägval har fått mig att avstå från läsning i vanlig omfattning där några dagar och istället ägnat mig åt mer uppbygglig litteratur. Det hårdnande debattklimatet på sociala medier är inget som är unikt för Liberalerna under debatterna om partiets vägval utan är en generell företeelse och handlar mycket om de speciella förutsättningar som debatterande på sociala medier ger. 

För att hämta ny kraft gör jag som min gamle farfar och hämtar inspiration från, som han sa: "Di gamle värmlänningera".

Kommunikation är svårt och redan Gustaf Fröding funderade en del över detta problem i en av sina dikter - Dumt Fôlk. 

"Å gubevars för dumt fôlk!
Att en annan, sôm ingen lärdom har, int allti ä sôm en ska, d’ä inga unner, men når di, sôm ska va för mer, int ä klar i bokstaveringskônsta en gang, d’ä lett.
Te äxämpel dä va en söndasmôra, sôm ja geck å spanklér på landsvägen. Da kommer dä en harrkär gånass mä glasyger för yga, å smal å vesen va’n, tocken sôm tocker ä.
”Gudagen, min goda man”, sa’n. ”Vet han, vart ja ska gå för te komma te prästgårn”, töckte’n.
”Håja, nock vet ja dä”, sa ja. ”D’ä inga kônst te komm dit. Når han ha gått ett litt stöck länger, kommer han te en väg te vänster, men den ska’n int gå, utta bar fortsätt, tess han kommer te näst vägskel, där dä tar å te höger, där ska’n gå.”
”Mä se”, sa harrkärsillänne å såg fundersam ut, änna sôm dä int skull var klar grejer. ”Mä se, inte te vänster, men te höger. Nå vidare da.”
”Jo, når’n da ha gått ett stöck te, så kommer’n te e å, å i åa ä e ö.”
”Vasa”, sa’n.
”Å i åa ä e ö”, sa ja.
”Men va i all ti ä dä ni säjer, a, o?” sa’n.
”D’ä e å, vett ja”, skrek ja, för ja ble rasen, ”å i åa ä e ö, hörer han lite, d’ä e å, å i åa ä e ö.”
”A, o, ö”, sa’n, å dämme geck’en.
Jo, den va nôe te dum den."

En snabb genomläsning uppmärksammar mig på att jag i mina mest exalterade stunder kan hemfalla åt dialektala ordsvärmar men nu är jag redo för ny arbetsvecka och sociala medier igen!

Gott Nytt År!

Nyårsafton igen! Alltid en speciell känsla i kroppen. NU ska vi ta tag i saker! NU skall det ges nyårslöften! Men nej, jag passar det i år. Med åren lär man sig att de löften man avger på nyårsafton bryts redan före trettondagsafton.

Jag ser kommande år i annat sken. Ett år då vi kanske kommer tillbaka till liknande rutiner som vi är vana vid. Att mötas, prata och umgås i våra vanliga sammanhang. Men å andra sidan har i alla fall jag lärt mig mycket om mig själv detta år. Hur jag fungerar, tänker och vilka erfarenheter jag har med mig.

Där jag växte upp fanns aldrig risk att råka ut för trängsel, 600 invånare i en socken på 80 kvadratkilometer ger ganska mycket space. Alltför mycket space och allt för långt från närmsta större stad för en tonåring som ville ha rajtan tajtan men bra space för att ge erfarenheter till ett liv med ransonerad kontakt med människor.

Lägger vi därtill att jag hade turen att ha alla mor- och farföräldrar i livet länge, så fick jag med mig ett väldigt långt tidsperspektiv. Min morfar avled då jag var 23 års ålder och min mormor som nästan blev 101 år då jag var 48 år så gav det ett perspektiv på nästan 150 år med deras berättelser om gångna tider och deras föräldrar.

Med andra ord ett år med ransonerat umgänge ser jag för min del som en flugskit på väggen. Vad jag däremot inte ser som en flugskit på väggen är det lidande pandemin ställer till och hur dåligt förberedda vi var på det inträffade.

Det jag även fick med mig hemifrån var man hade tur om allt gick bra men den förmodade gången var att allt skulle gå åt pipan. Det finns även ett tungsinne i Värmland som få känner till. En tendens att ta tag i fötterna på varann och dra ner den som försökte klättra över väggen.

Jag passar väldigt dåligt i sådant tänk då jag har en optimistisk syn på livet. Året har även inneburit mindre resande så jag fått tid att tänka och utnyttja den potentialen och inte hela tiden slå på volley. 

Besluten blir bättre, tanken klarare och sinnena skärps.

Jag har lärt mig uppskatta min vardag på annat vis. Min hemstad - alltså Kristianstad. Jag strosade runt en stund i staden idag och hamnade i vår vackra kyrka, Heliga Trefaldighet. Tänk att vi har en av nordens vackraste renässansbyggnader här. Den står sig väl i konkurrensen med till exempel Rosenborgs Slott i Köpenhamn och Börsen i samma stad.

Jag har alltid tyckt om att besöka kyrkor. Inte beroende på någon typ av tro men arkitekturen, det tidläsa samt känslan av att befinna sig överallt och ingenstans samtidigt. Även om jag som sagt inte är troende i bemärkelsen kristen eller annat så är det ändå kristendom i samverkan med grekisk och romersk demokrati som format den värld vi lever i idag. Tanken ger denna känsla av rymd, tidlöshet och frånvaro av geografi. Jag är inte i Kristianstad, inte i Skåne, jag är i Kyrkan som är en fristad för människans behov av att pinka in revir överallt.

Heliga trefaldighet fanns då Svenskarna belägrade Kristianstad 1677 och såg de umbäranden invånarna fick utstå. Således fans den även till under stridigheterna 1710. En hisnande tanke kom över mig. En av mina anfäder var Ryttmästare i Lovregementet till häst under stridigheterna i Skåne som avslutades med slaget vid Helsingborg 1710. Livregementet till häst var innan marschen mot Helsingborg förlagt till Östra Göinge och Gärds Härad. Kanske var han här. Även hans son var i samma regemente.

Det gäller att bevara det gamla och hänga med i det nya. Kristianstad måste ta med sig sin historia samtidigt som placeringen som Skånes fjärde största stad måste bevakas. det är en utmaning för framtiden.

2020 har till viss del präglats av en skrämmande aggressivitet avseende utvecklingen av Kristianstad. Vi människor är kanske sådana i grunden och de sidorna kommer i så fall fram hos en del av oss i tider av förändring och utveckling. Men hur tänker man anta utmaningen att bevara det gamla in i det nya. Antagligen inte alls, 50-talet som de flesta av dem aldrig ens upplevt hägrar istället som ett nirvana framför dem. Jag vill absolut inte ha ett 50-tal tillbaka med de värderingar som antagligen fanns då. Jag anar de var ganska sunkiga. 

Nu är det dags att avsluta bokslutet för 2020. Vid bokslutet 2021 hoppas jag på en pandemifri värld. Liberalerna över 4% spärren, Sund konkurrens i en säker byggbransch med ett modernt lönesystem samt Vittsjö i Champions League. MEN framförallt att vi alla har hälsan. Resten är detaljer och jag försöka undvika detaljer.

Gott Nytt År till er alla!

Förändringens vindar i rövitt sken!

Det är lätt att vardagen kan kännas monoton i dessa tider av distansarbete från hemmet. Likt en munk under medeltiden i sin cell skrivandes vackra bokstäver på pergament, sitter vi i våra hem med pergamentet utbytt mot en skärm och bokstäverna mot tangenter.  Ser jag någon människa ”live” i en arbetssituation så undrar jag vart den runda ringen runt huvudet är eller den vackra bakgrunden som läggs upp i teams. 

Det är ju inte utan att man förfaller lite. Förra veckan var jag samtalsledare på ett evenemang som sedan lades ut på en offentlig hemsida. Upptäcker mig själv sitta i IFK Kristianstads matchtröja som jag säkert nu burit en månad – effektiv tid räknat. Idag har jag fallit ytterligare då jag bytt ut den tröjan mot en vit, undertröja (modern variant av nätbrynja). Med en öl i handen så hade bilden av Onslow i serien ”Skenet bedrar” infunnit sig på näthinnan.

                                    

I slutet av denna vecka accelererade tillvaron med att IF Metall och Kommunal gör revolution i LO Borgen och komma överens med PTK och Svenskt Näringsliv i LAS förhandlingarna. Andra förbund reagerade likt sura barn som precis blivit snuvade på lördagsgodiset. Polarisering som affärsidé kommer spontant upp som en tanke då människor som säger sig arbeta mot ett klassamhälle öppet tar ställning för att markera dess existens och förstärka den polarisering mellan människor klassdiskussioner innebär.

I rikspress kunde vi i veckan läsa om att det vore en bra idé att slå samman traditionella ”Arbetarfack” med ”Tjänstemannafack” som till exempel Dagens Nyheter skrev om i artikeln om att IF Metall och Unionen borde kunna verka som ett fackförbund. En mycket bra idé så att vi kan sluta skilja på tjänstemän och arbetare och helt enkelt bli medarbetare.

                                

Jag skall kasta in den brandfacklan i lämpligt sammanhang med lämpligt sällskap den kommande veckan och ta klasskämparna på pulsen lite.

Det sägs att LAS-avtalet var det största händelsen sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 och har inte den Svenska Arbetsmarknadsmodellen utvecklats mer på 82 år så återstår mycket arbete till en modern arbetsmarknad och en avveckling av de traditionella benämningarna ”Arbetare och Tjänstemän” är en bra start.

En Lag om Anställningsskydd anpassad till en modern arbetsmarknad med sänkta trösklar in på arbetsmarknaden kan lösa många knutar för att öka antalet självförsörjande i landet.

Reaktionen lär säkert inte vänta från sig från fackförbund med en konservativ syn på människors tillhörighet. Själv förväntar jag mig att bemötas för den jag är och inte på grund av att någon vill bedöma mig kollektivt – i klump.

Det var inte mer än 10 år sedan seriösa företag hade mer rädsla än respekt för vissa fack varav speciellt ett hade kollektivavtalet som hot och inte möjlighet.

                                                    

Den verkligt stora händelsen är självklart den anrika klubben Degerfors IF,s avancemang till Allsvenskan – fotbollens finrum. Känslan är hissnande och det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Jag minns förra gången man avancerade upp till Allsvenskan. Först förlust mot Djurgården på Stockholmsstadion och sedan vinst hemma. Man avancerade då Degerfors hade gjort flest mål på bortaplan i detta kval.

Jag bodde i Stockholm vid denna tidpunkt och får glädjen att se två klassiska lag möta varann på Söderstadion, Hammarby och Degerfors. Det blev även ett klassiskt möte på Restaurang Kvarnen på Södermalm mellan mig i Degerfors halsduk och ett par hundra ”Bajenfans”.

Jag pluggade vid Stockholms Universitet och en kursare där tyckte vi skulle ta en öl innan matchen på detta etablissemang.

-   Ta pååå dig en Deeegerforshalsduuuk så ses vi å kvaaaaarnen, sa han

-   Självklart, svarade jag som naiv glesbygdsbo som hamnat i storstan och knapp tagit av mig folkdräkten.

Mötet blev hjärtligt och så många gratisöl har jag inte fått varken före eller efter. Jag tror inte jag skall testa samma sak i Malmö till våren. Men i och för sig ingen risk – Kvarnen finns ju inte i Malmö så det får bli på Lilla Torg istället…

Första gången jag besökta Stora Valla – Degerfors IF,s hemma arena – sprang jag fortfarande omkring i sjömanskostym och äppelknyckarbyxor. Man spelade då i division 3 men jag brydde mig inte så mycket. Lyssnade mer på hejaramsorna och tittade på storögt publiken.

Imponerande att både jultomten och danska flaggan fått sin färgkombination av denna klubb ”Rövitt”.

Degerfors IF är inte bara en klassisk klubb från en liten ort i Värmland. Det är den finaste fotbollskultur av Europeisk status. Från ungraren Istvan Wampetits som tog sig an laget på 40- talet till profiler som Gunnar Nordahl, Ralf Edström och Andreas Andersson. ”Välkommen till offensiva Degerfors, här gör vi stål och finfina fotbollsspelare” kunde man vid något tillfälle läsa i den lokala tidningen.

Dags att kavla upp ärmarna inför en ny arbetsvecka men med pågående veckas händelser i bagaget motas eventuellt  förekommande söndagsångest effektivt.

"Dä där säger lu bare"

Jag sitter och tittar på Agenda och Amanda Lind intervjuas. Hon är ansvarig minister för kultur-, och idrottsfrågor. 

Vips får jag en sådan där tanke som ibland ploppar upp mitt huvud, jag väntar på att intervjuaren skall säga: - Det där säger du bara. 

Just det uttrycket "Det där säger du bara" är ett uttryck som användes och används väldigt mycket där jag är uppväxt - Värmland, ett helt underbart uttryck som drar ned byxorna på allehanda suspekta individer som på något vis skall övertyga, manipulera eller slinga sig.

Journalisten pressar Amanda Lind men hon använder sig skickligt av de olika kunskaperna hon fått genom en, antagligen gedigen mediaträning. Att genom "bryggor" skalla skaffa sig själv tid att tänka efter, byta fokus och få en fråga från intervjuaren att försvinna likt en buske i dimman på Österlen.

På värmländska blir uttrycket "dä där säger lu bare", ofta i kombination med ett ironiskt leende som visar att lyssnaren just avslöjat den som pratar - han eller hon pratar i nattmössan.

Innebörden av uttrycket är kanske en spegel av Värmlänningens unika syn på sanningshalt i en utsago. Att brodera ut, göra historien mer anpassad för mottagaren samt övertyga och sprida sitt budskap vidare.

Man utgår från sig egen syn på en berättelse och, vänder den mot den mot berättaren och avslöjar det dunkla syftet med utsagon.

"Dä där säger lu bare": En insinuation att sanningshalten är noll, att utsagon bara är för att klara sig ur en situation eller vinna en fördel. 

Jag vet inte varför tanken kom upp just när Amanda Lind blev intervjuad om stödet till idrotten men en inre röst sa till mig: "Dä där säger ho bare".

Ett användbart uttryck jag kan rekommendera att ha i bakfickan. Innehåller inget hat, ingen ilska. Bara en total ödeläggelse av motpartens argument. 

Lugn helg i eftertankens tecken (döttrarna ger perspektiv).

Allhelgonahelgen är den helg på året som verkligen manar till eftertanke och även ger lugn. Speciellt detta år då vi hållit oss hemma och inte farit iväg till Värmland. Äldsta dottern Josefine är hemma från Uppsala några dagar och båda döttrarna kan ge mig en uppdaterad dos av synpunkter på klädsel och beteende.

Jossan är den som alltid lyckats befinna sig i olika centra av covid. När hon jobbade i Norra Italien kom den dit och nu när hon bor i Uppsala härjar den där och i samband med hennes visit hos oss härjar den vilt här. Det känns lite jobbigt att hon åter skall upp till covidsmittans Uppsala men om man tror att sådant stoppar Jossan så tror man fel.

Det är en fröjd att se döttrarna busa och stoja. Olivia får en  riktig boost då Jossan kommer hem. Det är ingen hit för gymnasieeleverna nu att ha skola hemifrån.Olivia går i åk 3 på gymnasiet.

Vi delar alla i familjen intresset för god mat och igår var det dags för en lördagsmiddag modell Grand Hotel. Till Jossans skräck tassar jag ut i bilen i mina mysbyxor, orange IFK Kristianstad tröja samt grön tröja. "Pappa, accepterar verkligen din arbetsgivare att du går klädd sådär, du skriver i tidningen och är lokalpolitiker, du kan inte gå klädd sådär". Jag lommar in igen, tar av mig tröjan, tar på mig en svart jacka med blixtlås och vi åker iväg till Ica Maxi. Jossan lugnar sig lite då hon tror jag kommer ha jackan stängd men det är varmt i affären och strax lyser min handbollströja i affären.

Jossan inser att hon blivit blåst men skrattar då jag säger "Jag är från landet, du skall vara glad att jag inte har en orange HellyHansen jacka istället".

Mitt sätt att koppla av är att "sunka" ner mig lite. Myskläder på och mornar utan rakhyvel. Detta går stick iväg med mina döttrar som går omkring som vandrande skyltfönster. Dock har Jossan nu ändrat stil lite. Hon vill avvika lite från den gängse stilen på Juridicum i Uppsala och istället för kjol och kavaj har hon börjat anta en stil jag kallar "Sent 70 tal á la Baader-Meinhof".

Då Covid nu sprider sig är det dags att börja stötta lokala restauranger och butiker igen och Jossans besök ger en boost åt det hela. Framför oss har nu återstående familjen på plats, jag, Ida och Olivia att öka våra värdeskapande åtgärder inom mat och dryck. Vi kommer även gynna hotellbranschen. Men en sådan kraftsamling som i våras med renoverat kök blir nog svår. Om någon vecka får vi dock tillökning på garageuppfarten...

Den lugnande novembervädret som lägger en typ av varm och skönt filt över kropp och själ får givetvis tankarna att fara iväg till presidentvalet i USA, avtalsrörelse med mera. Det får även tankarna att fara iväg till det allt mer polariserade debattklimatet där människor med dunkla baktankar vill skapa grupper som står mot varann. Dåden i Nice, Lyon och Trumpanhängarnas attack mot en buss från Bidens valkampanj är ett bra exempel.

I Sverige söker LO efter en grupp att företräda, vilsna efter att prata om en arbetarklass som snart inte finns, som få identifierar sig med försöker aggressiva grupper bland facken skapa en "vi och dom känsla utan dess like. LO,s kompisar i S har insett detta och fattar att en av deras största väljargrupper nu är tjänstemän varför man väljer att acceptera uppgörelsen avseende LAS mellan Svenskt Näringsliv och PTK (Privattjänstemannakartellen).

När jag växte upp lärde jag mig värdera vem som sa vad och varför. Genomskåda syften och bygga upp motståndskraft mot manipulation.

Jag har verkligen fört detta vidare till mina döttrar då de är skeptiska till det mesta jag säger - och gör. Jag älskar deras kritiska värdering av mina, tycker jag, knivskarpa analyser. Allmänt skeptiska ifrågasätter de, tar reda på fakta och bildar sig en egen uppfattning.

Allt är egentligen väldigt enkelt som min gamla mormor sa när hon satt i köket i Runnebol, alldeles vid stranden av sjön Skagern, när hon bläddrade i Nya Wermlandstidningen "Vad de höller på de där, å dä där tror de fölk ska tro på".

Nu skall vi skjutsa Jossan till tåget i Hässleholm, en tur för mig till Simrishamn där goda vänner köpt hus. Degerfors stormar mot allsvenskan i fotboll och Göingederby i Damallsvenskan mellan Kristianstad DFF och Vittsjö GIK.

Livet är gött trots Covid och vi får hitta glädjeämnen och kraft att stå emot fanskapet.

Opps i did it again....

Känner återigen den djupa tillfredsställelsen av att ha hjälpt ett företag att freda sig mot beskyllningar och påhopp. 

Söndagsfunderingar om LAS, avtalsrörelse och vem som tog mitt pålägg i kylen

I dagarna upplever vi faktiskt en av de mest omvälvande frågorna på länge i Sverige. Vi kanske inte tänker på det men att frågan över huvud taget är uppe på den politiska agendan är smått sensationellt. Jag tänker självklart på LAS, Lagen om anställningsskydd. Lika heligt som ett av de 10 budorden för påven i Rom.

Jag tillhör inte tillskyndarna av Januariöverenskommelsen men JÖKen, som den kallas, innehåller faktiskt ett och annat guldkorn.

Visserligen verkar THE BIG RED MACHINE, alltså Socialdemokraterna, hållit 2 fingrar i kors bakom ryggen då den gjordes och bara sett till maktinnehavet men upp på bordet kom Toijers utredning och parterna skulle förhandla enligt det underlaget.

S trodde att kompisen LO skulle skrämma livet ut övriga fack, samt även stödpartierna i JÖKen, men där fick de tji.

Svenskt Näringsliv gjorde en överenskommelse med PTK som även SACO hakade på. LO, som styrt Sverige i 100 år (raljerar lite - men bara lite) sade nej då man ansåg att en uppdatering av LAS förpassar oss alla till helvetet. 

Därför blev jag glad då jag läste gårdagens ledare i Dagens Industri samt uttalande av Nyamko Sabuni i samma tidning. Använd överenskommelsen mellan Svenskt Näringsliv och PTK (Privattjänstemannakartellen) som underlag till ny lagstiftning. Då värnar vi den Svenska Modellen som varit så framgångsrik. LO lär sitta och sura och vissa fack lär bli rabiata men även bortskämda ungar måste lära sig att någon säger nej ibland.

Som ni ser så består mitt liv av väldigt många förkortningar. Det påverkar även mig som privatperson - en fråga till döttrarna om vad de gör för tillfället blir VGD (Vad Gör Du). De frågar mig vad jag gör och jag svarar ofta JÄPMS16.30. Jag Är På Möte Slutar 16.30) och de svarar med ett ? (Frågetecken).

Från LAS till avtalsrörelse är inte steget långt och jag skall inte orda så mycket om det men kan sammanfatta byggbranschens fundamentala problem mellan arbetsgivare och fack med glass. Det är nämligen så att sedan urminnes tider så gör man upp lönen på projekt över en viss storlek för respektive objekt. Vi har alltså löneförhandlingar massor med gånger ett år inom företagen. 

Det funkar så att om jag vill ge döttrarna 12 glassar för att tvätta bilen och de kräver 15 så får de bara 9 tills vi är överens. Ty så säger lagen (Kollektivavtalet). De måste ändå påbörja tvätten av bilen i uppsatt tid för att de över huvud taget skall få låna bilen, men kommer vi inte överens om antalet glassar under tiden får de i värsta fall tvätta bilen för 9 glassar och inte för 12 som jag erbjöd. De får alltså jobba får en lägre lön än jag är beredd att ge bara för att några herrar (Ja på den tiden var det bara herrar) bestämt så.

Om de bara får 9 glassar måste de förvisso tvätta bilen men den blir då ofta dåligt tvättad, kanske repad och de lägger häftstift på förarsätet.

Nåväl det där var en kort sammanfattning av fundamenta i de ofta problematiska relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagareparterna inom byggbranschen. 

Jag är inte så blyg av mig då det gäller att kritisera sådant jag anser vara fel inom byggbranschen, speciellt inte kollektivavtalet. Då och då gör jag det medialt och jösses vilket liv det blir i getingboet och självklart representerar jag ondskan själv i och med jag inte fattar det självklara med att inte kritisera facken. Jag sov antagligen på den lektionen i skolan.

Men det är klart att fackens ursprungliga tanke är god, att bevaka kollektivavtal och värna sina medlemmars rätt. Tyvärr agerar de idag som kyrkan under spanska inkvisitionen, man bevakar sina privilegier helt enkelt, sin makt. På samma sätt tänker ju även jag i arbetet för arbetsgivarna, men handlar kanske mer om att lösa alldagliga problem för företagen och att spelplanen ger en sund balans mellan parterna.

Gåtan med pålägget

Maktbalans är även viktigt inom hemmets väggar. I en familj respekterar man varann, ger varandra utrymme och värnar varandras andliga utveckling. Ibland inträffar dock händelser som gör att dessa gyllene regler åsidosätts och likt den spanska inkvisitionen på 1500-talet har jag nu påbörjat vissa förhör. Gårdagens inköpta pålägg, några bitar Ibéricoskinka från frigående spanska grisar som kalasat på ekollon och bär. Min söndagsfrukost ingick i en av mina drömmar på morgonkvisten och jag släpade mig uthungrad till köket för att inmundiga delikatesserna. Hittade inget, en tom förpackning avslöjade dock vad som hänt ...

Nåväl är inte problemen större så får man vara nöjd. 

Ser fram emot en skön söndag och som en typisk soffsittande fotbollsintresserad individ som uppskattar spelets idrottsliga fundamenta hoppas jag att Degerfors IF spelar sk….en ur Trelleborg senare idag och tar 3 viktiga poäng på vägen mot Allsvenskt kontrakt.

Processen av Kafka - i verkligheten

 I min dagliga gärning där jag ibland möter ett av landets mest tongivande fackförbund inträffar situationer som får mig att tänka till lite.

I veckan fick jag vibbar av ”Processen” skriven av Kafka. Byt ut förvaltningen i den då existerande Habsburgmonarkin mot detta tongivande fackförbund och Herr K mot det företag man kallat att utan orsak bevisa sin oskuld. ”Vi har inlett en process mot er”. Spooky. 

Då är det skönt att ta en tur till Åhus och titta på havet. 

Dags för färd till Vellinge och 50 årsfest! 

By the way - Vittsjö leder i halvtid mot Uppsala på Studenternas IP i Uppsala. 

Betraktelser innan midsommar

Så här efter skolavslutningar och innan midsommar gör jag alltid någon typ av bokslut för vinter och vår. Det har alltid varit så - ända sedan jag började skolan. Skolavslutningarna hemma i Rudskoga och Grunnebacka skola var som hämtade ur en ARLA reklam. Flaggor, jordgubbssaft, blommande syrener och sedan swisch ut i sommarlovet. Det var även en sekvens i kyrkan där en svartklädd man sade något.
Ända sedan jag 5 år gammal kallade prästen i byn för kommunist så har jag svårt att sätta in kyrkans läror i min kontext.

Det var så att prästens titel i Rudskoga församling hade titeln komminister och min 5 åriga hjärna hade totat ihop ditt och datt med konsekvensen att jag en gång i affären i byn vände mig om och sade:
- Pappa säger att du är kommunist.

Prästen var inte kommunist blev vi varse....

Nåväl det senaste halvåret blev väldigt avvikande mot tidigare år så min sammanfattning får bli att jag blivit underfund med att jag är väldigt flexibel. Jag har inte alls svårt att jobba hemifrån eller sitta på kontoret istället för att flänga runt. De sociala delarna av jobbet blir lidande men jag får försöka ha visst utåtriktat arbete för att inte tappa fart. Men vi simmar ju alla i samma båt - vi skall vara försiktiga med möten och hålla distans.

Det finns även en privat sida i livet och där kommer mitt politiska engagemang in och jag undrar ibland hur jag får energi till att lägga ned all tid utöver ett heltidsarbete. Svaret ser jag på Facebook varje dag då jag ser oerhört plumpa kommentarer från människor som via det någorlunda anonyma Facebook fått en fristad där de oemotsagda spyr ur sig sin svarta galla utan att behöva möta blickar och argument. Livets Hårda Skola verkar forma en viss typ av människor som gör att jag själv förstår varför jag engagerat mig och just i det parti jag engagerat mig.

Det är inte så mycket som skrämmer mig längre, inte mycket som går igenom pansaret. Mer än 20 års erfarenheter av att stångas med världens starkaste fackförening formar en människa. I rättvisans namn skall jag erkänna att jag i början även mötte ett hårt språkbruk från en del av de företag jag företrätt under åren. Den utstuderade härskartekniken med att inleda samtal med "Hur faaaan kan du" samt hur i helvete kan ni" är lätt att genomskåda. Tack och lov hör detta till en svunnen tid. Härskarteknik har dock alltid haft samma verkan på mig - jag blir lite härsken...  Men det som fortfarande skrämmer mig är olika former av dumhet och attityder där stöveltramp utgör en del av helheten. Människor på FB vräker ur sig olika former av rejält kränkande ord mot politiker och tjänstemän och det som gör mig lugn och tar bort rädslan är just att jag som engagerad faktiskt kan motverka att sådana krafter vingklipper vår demokrati.

Det gör mig ont att läsa kommentarerna som riktar sig mot människor som jobbar arslet av sig för att göra ett bra jobb. Det är ytterst få som blir politiker och offentliga tjänstemän för att jävlas - dock skall vi vara medvetna om att det finns undantag men de undantagen har ofta kommit till makten genom att boosta missnöje för att sedan komma med enkla lösningar - populism kallas det.

Livet innehåller mer än jobb och politik. Det innehåller även familjen samt det senaste tillskottet i min repertoar. Uppdraget som styrelseledamot i allsvenska damlaget Vittsjö kom lika plötsligt som överraskande.
Jag har fortfarande fullt upp med att lära mig rutinerna och verksamheten men känner mig laddad inför den allsvenska premiären den 27 juni mot FC Rosengård. Logga in och ta en koll då det är dags via länken nedan!

https://www.sportbladetplay.se/fotboll/damallsvenskan/livestream/s-fc-rosengard-vittsjo-gik-z698ka?fbclid=IwAR0bqh-PGgcFkwWhL13nirXHiNmMEkG7gby7Dj7yYU5Hsm2QTjf0fpVnuw8

Dagens träningsmatch mot Kristianstad DFF där det blev förlust kommer rendera i en del kommentarer imorgon men det bjuder jag på. Att inte kunna se matcherna på plats är förstås irriterande men alla som känner mig att det funkar bra för mig att logga in på PC, sätta mig bekvämt i soffan, hälla upp en öl och sedan följa matchen.
Fotboll är en fin sport, inte så kostsam och förenar mer än det splittrar.

Det som stör mig i den verksamhet jag nu börjat få mer insyn i är den skillnad mellan dam och herrfotboll som uppenbarar sig. Det är säkert liknande förhållanden inom andra sporter men skillnad i medial uppmärksamhet mellan dam och herrfotboll är enorm. Knappt en rad i tidningarna om att det var en träningsmatch idag mellan de 2 allsvenska lag som finns med några mils mellanrum - KDFF och Vittsjö. Premiären i herrarnas division 2 var desto mer uppmärksammad.
Nåväl det får vi ändra på "as soon as possible".

Nu skall jag tillbringa en stund med Harrison Ford och filmen "Patrioter" innan sömnen sveper över mig!

Gonatt!

Den stora chocken...35 år sedan jag gick ut 9 an!

Igår morse då jag körde till kontoret noterade jag att det kom ungdomar i lustiga kläder på väg till en av högstadieskolorna i närheten.
Några var klädda till älvor och ett gäng till Mario Brothers. Jag tänkte på hur mycket möda de lagt ned på sim utstyrsel. Under dagen klarnade bilden - det var nior som skulle ta "spexfoton" infor sin avslutning i årskurs 9 och ett fruktansvärt scenario byggdes upp framför mig - det var 35 år sedan jag själv slutade årskurs 9!
35 år sedan.… herregud vad åren går snabbt. Som 16 åring och med avslutad skolplikt gick jag ut på en spännande stig i livet - rakt in i tryggheten på 3 årig samhällsvetenskaplig linje på Brogårdsskolan i Kristinehamn.
35 år sedan... 35 år sedan... kan knappt tänka mig tillbaka. Det är vid fasta hållpunkter i tillvaron som skolavslutningar som det ges perspektiv på att åren går. Skolavslutningar - denna glädjens tid full av framtidshopp - även om det alltid står någon med en svart skylt där gula bokstäver bildar ord som säger hur svårt allt kommer bli.

Trots att coronapandemin till hälften dragit ned persiennerna över student och andra skolavslutningar lyser glädje och hopp ur dessa unga människors ögon och även jag fylls av glädje tack tills jag slår upp dagens industri som garanterar att allt snart går åt helvete.

Men även om det är 35 år sedan jag gick ur nian så gör jag ännu dagligen nya erfarenheter. Idag gjorde jag som 51 åring premiär på IKEA. Visserligen ätit lunch innan men inte "kört det skarpa varvet" och handlat. Jag började inse tjusningen vilket slutade med 2 stora palmer samt elektronisk utrustning i vagnen. De stora blommorna skymde sikten framför vagnen men förutom att jag råkade köra på en tant i 80 årsåldern med den (jag bad om ursäkt och hon nickade uppskattande) inträffade inga större missöden innan jag skulle betala och det visade sig att jag glömt tillbehör till de krukor som tillhörde palmerna.

Familjen undrade om jag blivit sjuk som tillbringade all denna tid på IKEA och de är fortfarande lite avvaktande inför mitt beteende men jag börjar skönja en glädje hos dem att jag faktiskt handlat på IKEA vid mina sinnens fulla bruk.

Det blev heller ingen ryktesspridning på gatan som var fallet då jag köpte ny cykel för ca 15 år sedan. Någon trodde jag var utbränd och någon annan att polisen tagit mitt körkort.... när mitt enda syfte var att börja cykla...

Jag har även denna vår åkt stadsbuss vilket för mig som kommandes från värmlands glesbygd är att jämställa med att kliva in i en rymdfärja. Väldigt osäker och försynt skulle jag kliva på men min rädsla förbyttes i skratt då chauffören stoppade mig från att gå på fram och istället hänvisade till att "Påsättning sker bak i bussen".

Jag blev väldigt förvånad men ansåg det var bäst att göra som chauffören sa. Det där med "Påsättning bak i bussen" verkade dock vara en grej som chaufförerna skämtade om får det hände inget mer spännande än att jag tappade min telefon och letade under sätena halva bussturen.

Man lär så länge man lever och det har den där pojken som var 16 år 1985 lärt sig. Så mycket spännande ungdomarna utklädda till Mario Brothers och Älvor nu har framför sig!

Jag tror heller inte att de kommer gå mot undergången även arbetsrätten moderniseras, om Arbetsmiljöverket får mer resurser så att man slipper lägga ut verksamheten till facken på entreprenad eller ser över hyresregleringen. Jag tror faktiskt tvärtom - framtiden blir ljusare om någon rör om i den gamla maktstrukturen.

Nu skall denna gamle man gå och sova - Natti!

Mors dag - en hyllning

Idag är det Mors dag - en dag då många vanligtvis besöker sina mammor. Coronapandemin sätter dock käppar i hjulet för många och istället blir det digital kontakt.

För min del blir det ingen skillnad utan Mors Dag sätter mig som vanligt i kontakt med lika delar saknad och nostalgi. Min mamma, Birgitta Fredriksson, skulle ha fyllt 74 år nu i augusti men istället för att göra det så gick hon bort i cancer 52 år gammal. Hon var alltså knappt ett år äldre än mig då den förbannade levertumören bestämde sig för att ta livet av henne.

Jag tror inte på något jag inte vet, dvs om det finns ett liv efter detta så kommer det antingen innebära en stor överraskning eller en stor besvikelse. Min morbror var dock helt övertygad om att värmlänningens roll efter detta liv var att hjälpa Sankte Per med att sortera vilka som ska upp och vilka som ska ner. Troende var han inte men det spelar inte så stor roll i Värmland.

Jag kan dock inte låta bli att bli erkänna mina tankar på något övernaturligt den där dagen 15 mars 1999 då läkaren berättade att hon inte skulle vinna över cancern utan bara hade dagar kvar. Några timmar senare den dagen fick vi besked att min fru, Ida, var gravid med Josefine i magen. Jag berättade inget för mamma om det - jag kände att det skulle vara rena tortyren för henne att få ett besked att hennes högsta önskan om barnbarn skulle bli verklighet efter att hon gott bort.
Rätt eller fel men jag har alltid kunnat fatta beslut.

Jag har sparat eterneller som hon gjorde buketter av. De är idag nästan 25 år gamla men har kvar sin lyster och form. Jag kan inte förstå hur hon hann med. Värmlands glesbygd var när jag växte upp inget jämställt paradis. Det var männens värld tyvärr där maskiner som brummade tillsammans med den mest orangea Helly Hansen tröjan gav mest status och i den miljön fick hon sköta oss två söner. Dessutom hand om en trädgård på nästan 5000 m2 som alltid var tip topp, sköta en jordgubbsodling på 5-6 hektar och trots detta ha tid över för att engagera sig i byns aktiviteter och efter att vi lagt jordgubbarna på hyllan, arbeta i skolan och som bibliotekarie.

Bilden är tagen i Torekov några år före hennes bortgång och jag tänkte idag på hur glad hon var på resor och då hon hälsade på mig på olika platser i landet där jag bott. Men det är klart - det kan inte alltid varit så kul att bo en by på 600 invånare och där missunnsamheten och avund ibland stod tätare än dimman vid Lützen. Säkert ingen skillnad i Rudskoga gentemot andra mindre samhällen men den svenska avundsjukan blir starkare desto närmre människor lever varann. Speciellt som hon var gift med min pappa som var en mästare på att boosta sådant.

Många släkter har bott i Rudskoga i hundratals år och när en god vän som bor kvar hade sina barn i skolan där brukade jag tävla mot mig själv med att gissa vilka föräldrarna var utan att se efternamnet…  jag brukade ofta kunna gissa rätt på båda ...

Jag undrar hur hon hade hanterat det som händer nu i pandemins spår. Antagligen hade hon kört mat och grejer till äldre och antagligen inte brytt sig så mycket om sig själv. Jag satt vak över henne två veckor och var med då döden inträffade men hon beklagade sig inte. Med ett stoiskt lugn bad hon om morfin ibland och tog min hand innan hon försvann.

Finns kanske någon sanning i att någon däruppe gillar en om man dör ung skulle man kunna tro men min mormor blev 101 år så det stämmer nog inte. 1-0 till oss ateister där med andra ord.

Inte vet jag vad hon tyckt om mitt liv idag. Antagligen haft synpunkter på min trädgård, skämt bort barnbarnen samt haft synpunkter på att jag har en dålig ovana att engagera mig i allt.

Du saknas oss mamma och det går inte en dag utan att jag tänker på dig!

Att slåss mot Väderkvarnar med lans och svärd

Nu ikväll då jag läste Dagens Industri drog jag mig till minnes ett antal artiklar ur samma tidning med uttalanden från initierade ekonomer där ekonomiska bakslag och de finansiella mekanismerna jämförs med finanskrisen 2008.

Man uttalar sig om hur de finansiella marknaderna och därigenom vår ekonomi kommer utvecklas. Med finanskrisen som facit och mina tankar går då osökt till romanen om Don Quijote som skrevs av spanjoren Miguel Cervantes 1605 och 1615. Don Quijote var en galen adelsman som skulle försvara sitt hjärtas dam mot onda jättar som i själva verket var väderkvarnar. Han rusade på med lans och svärd bara för att fastna i vingarna på kvarnen.

Jag får lite vibbar av samma attityd då någon försöker förklara det ekonomiska läget med att jämföra detta vi upplever nu med en finanskris. En finanskris skapas av människor och det mesta som skapas av människor kan också rättas till av människor även om det tar tid?

Är Corona skapat av människor? Kanske - kanske inte - vi vet ju inte. Det vi i alla fall vet är att Corona inte skapas av ekonomisk misshushållning - så hjälper de invanda ekonomiska kurerna? 

Tja - det som sker nu är ju en dunderkur i form av att staten trollar fram mer pengar.

Krisen slår mot alla verksamheter som drivs av människor, företag, organisationer, föreningar och det offentliga.

Skall serierna inom damernas och herrarnas elitfotboll spelas med publik? skall de spela enkel eller dubbelserie? Enkelserie kan ju på pappret låta klokt och även att spela utan publik.

Den konsekvens som borde tittas på mer är vilken ekonomisk konsekvens klubbarna får. Pengar och sport skall inte blandas för mycket sägs det och pangar får inte ta överhanden. Tyvärr är pengars begränsade mängd en högst påtaglig realitet för klubbarna inom olika idrotter idag.

Gräs växer och måste klippas, spelarlöner kostar även om korttidspermitteringarna lättat på oket något. Sverige är också väldigt avlångt varför resor och boende för att helt lag kostar. 

På samma sätt kommer företag som inte får ihop siffrorna att gå långsamt mot sin undergång oavsett om några klarar att ställa om till andra produkter. Det är dock inte så lätt för alla företag att ställa om på en 5 öring. Har du utrustning till en viss produktion så har du och det kostar även att ställa om.

Vad återstår då? Tja att tro att gamla ekonomiska recept från finanskrisens dagar hjälper är nog naivt. Dagens väderkvarnar i form av Corona kräver andra vapen än lans och svärd. När konkursen närmar sig för företagen och efterfrågan inte finns oftast bara ett vapen - någon form av statligt stöd. Staten har idag använt eller infört åtgärder för ca 1/7 del av de resurser man skulle kunna få fram.

Detta är ju precis som näringslivets representanter menar. Det som kan rädda företagen, därigenom jobben och skatteunderlaget samt välfärden är att staren fullföljer och tidigarelägger investeringar. Staten måste även ge stöd till exempel föreningar som lever farligt i Coronatider.

Vapnet heter statliga investeringar och statliga stöd till kommuner, föreningar och företag annars kan detta komma att gå riktigt åt pipan. En "New Deal" helt enkelt.

Och precis då jag är klar med denna skriver Liberalerna på DN Debatt - "Låt stat och myndigheter investera oss  ur krisen" Vilken timing! Heja Mats Persson och heja Nyamko Sabuni!. 

Förlorad generation på grund av Corona - Bullshit!

Om du har otur dessa dagar kan du slå upp en tiding och läsa att någon skriver att vi får en förlorad generation på grund av coronaepidemin.
Jag vill påstå att detta påstående är smula provocerande för mig som har barn runt 20 år (17 resp. 20).
Att påstå en hel generation skulle vara förlorad är extremt magstarkt. Fast å andra sida ingen ny företeelse - som sprungen ur årgång 1969 angavs jag själv tillhöra en förlorad generation då 80-talet närmade sig slut.

Att gud fader dessutom lyckats placera mig i ett då borttynande bergslagen där hyreshus revs och nedgången boostades av att de högre cheferna på Bofors inte kunde räkna och sålde för många kanoner till Indien gjorde inte saken bättre.

Warzawapakten och Nato förfogade över 1000-tals kärnvapenladdade stridsspetsar som var riktade mot varann. En knapptryckning av misstag där och vi hade blivit grillade som flintastekar allihop.

I skenet av att min generation klarade sig bra trots hot om kärnvapenkrig och bortrationaliserad industri gör mig säker på att motsvarande generation nu inte förloras på grund av Corona.

Begrepp som förlorad generation måste hanteras sparsamt med andra ord.

Min generation förlorades inte och det kommer heller inte den generation vi själva nu fostrat att göra. Alla människor skapar sina egna möjligheter - basta!

Då ekorrhjulet snurrar långsammare vaknar hjärnan

Inget är som vanligt nu då Coronaepidemin pågår. Jag använder benämningen Corona och inte Covid-19 som är den benämning som de mer initierade i ämnet nyttjar.
Jag markerar min okunskap och visar min respekt för de mer kunniga med att använda populärvarianten av benämningen.
Alla som känner mig väl skulle kikna av skratt om jag börjar använda mig av vetenskapliga begrepp avseende sjukvård.
Jag blundar och tittar bort vid blodprovstagning, har sytt ihop ett sår i tummen på egen hand för att jag var för vettskrämd för att åka till sjukhuset. En gång har jag dock besökt akuten för egen räkning. Jag svalde en geting som stack mig i halsen varpå jag körde själv till akuten för att slippa åka ambulans. det var ingen bra idé. Det blev täppt i halsen 200 meter från akutingången vilket gjorde det väldigt svårt att prata - tur att jag pekar bra och lyckades förklara mitt ärende någorlunda ändå.

På grund av pågående epidemi är i alla fall jag inne i en period av sänkt tempo i min tillvaro. För första gången på länge hinner jag begrunda, analysera och tänka till i största allmänhet.
Jag läser tidningar, kollar nyheter och har TV,n påslagen under arbetsdagen och händelser från hela världen strömmar in till mig på ett sätt som jag inte tagit mig tid till att öppna portarna för innan.
Med det sänkta tempot hinner jag ta mig tid att prata med människor, skoja,  fråga.
Jag hinner även tänkta till en del på hur det kommer kännas igen då det blir en återstart av samhället.
En hel del av de rutiner jag lärt mig under de sista 8 veckorna är att det tar en väldigt tid att åka på möten där tiden istället kan användas mer effektivt via digitala möten. Självklart har vi ett behov av att socialisera men socialiserandet kan kanske ske vid väl valda tillfällen och inte under vid kaffeautomaten eller kallprat under möten. Inte heller behöver vi köra 3 timmar för ett möte där dagordning följs bättre och nyttan av mötet blir större om det genomförs digitalt.

Att bära med sig dessa erfarenheter kommer inte ske utan svårighet. Vi människor strävar oftast mot att fylla vår dag och att uppnå resultat. Jag själv är oerhört duktig på att trycka in så mycket jag kan i kalendern men börjar inse vad det är för aktiviteter som jag skall börja trycka ut ur kalendern.

Då hjärnan får luft uppstår inte bara förmågan att använda den till analys och funderingar utan även för planering inför framtiden. Det uppstår tankar på aktiviteter för att fylla de luckor som uppstår då man inte tillbringar massa tid i bil eller i flygplan.
En klok människa i min närhet kom med den goda idén häromdagen att delge mig sina tankar om min kompetens. Detta på grund av att jag visade ett FB inlägg från en kollega som utbildat sig till PT (Personlig tränare).
Nu kommer det roliga, en kollega har utbildat sig till PT och det föranleder att min nära vän utbrister: "Anders! Du borde utbilda dig till sommelier!!".
Av det inspelet kan jag dra slutsatsen att mina kollegor tränar - jag dricker vin.....
Tja alla är vi bra på något och nu har jag hittat en kurs där jag kan utbilda mig till certifierad sommelier online!
Då ekorrhjulen snurrar långsammare så kommer de goda idéerna. Vi får ta vara på den här tiden då samhället stannat av lite för att staka ut kompassen inför framtiden.
Nu är det läggdags!

Sportslig kamp på lika villkor i Coronatider?

Det var ett ödets nyck att det var just detta år jag skulle göra entré i elitfotbollen genom att bli styrelseledamot i https://www.svenskalag.se/vittsjogik.
En säsong då kampen om resurser kommer vara lika tuff som kampen på planen (nästan).  Jag har genom de styrelsemöten och övriga kontakter scannat av så jag kan se under vilka villkor idrotten på den nivån lever.
Som grädde på moset kommer man att spela för tomma läktare under första halvan av säsongen - minst.
Därtill resor i vårt avlånga land där flyget slutat lyfta och tågen går glest innebärandes långa bussresor med tillhörande övernattningar.
Jag är ännu inte härdad nog till att kunna andas lugnt även i ett scenario då idrotten verkar under ordinära premisser. Än mindre härdad är jag till att kunna hålla oron borta i dessa tider.
Under många år har jag verkat i en bransch där vi arbetat hårt för att ändra attityderna till mångfald i branschen. Vi vill rekrytera män och kvinnor och alla skall känna sig välkomna.
Nu återstår att se om idrotten kommer hanteras jämställt i detta nu. Kommer damklubbar och herrklubbar att likabehandlas avseende stöd och kommer sponsringen att på något vis fördelas rättvist. Coronaepidemin och dess verkningar kommer ge oss en bild om hur vi ser på fördelningen av resurser mellan dam- och herridrott. Spelarlönerna är högre i herrallsvenskan än i damallsvenskan råder ingen tvekan om och att det är högre publiksnitt i herrallsvenskan är ett faktum så det kanske finns någon gudomlig rättvisa i detta som sker nu. Höga lönekostnader och spel utan publik innebär större förluster än vid lägre kostnader för spelare och funktionärer. Det viktiga nu är att det är idrotten som värderas och inte könstillhörighet. Högre spelarlöner i herrlag speglar synen på dam, resp. herridrott samtidigt som man utövar samma sport.
Idrottsföreningarna gör att viktigt arbete för en vettig fritid för ungdomar. En fritid där ungdomar kanske skulle hemfalla åt mindre uppbyggliga sysselsättningar om inte idrottsföreningarna hade ungdomsverksamhet. Min gamla farfar skulle ha förfasat sig om ungdomarna ägnat sig åt körsång, litteratur eller makramé istället för att försöka få in bollen mellan pinnarna. Nu skämtar jag lite men ni fattar.
Många föreningar kämpar för sin existens i detta nu. NU står vi vid en skiljeväg - värderar vi sport eller kön. Välj rätt och värdera sporten utan att färgas av synen på herr- eller damlag.
FB Tips:  https://www.facebook.com/Fotbollshornan/

 

Sluta inte stötta, sluta inte sponsra men se idrotten och förblindas inte av benämningen dam eller herr.

Följ gärna Vittsjös äventyr i damallsvenskan genom:

Twitter: @vittsjotjejer   

Facebook: https://www.facebook.com/vittsjotjejer/

Instagram: https://instagram.com/vittsjodam



Då har jag inlett ny fotbollskarriär!

51 år fyllda inleder jag ny fotbollskarriär. Den förra var som vice ordförande i Degerfors IF spelarinvest och nu har jag fått förtroendet som ledamot i styrelsen för Vittsjö GIK Dam.
Det skall bli riktigt spännande att inleda min allsvenska fotbollskarriär i dessa underliga tider.
Några av er undrar säkert varför jag kommer dela en hel del om Vittsjö GIK framöver och nu vet ni svaret.
Det blir mycket att sätta sig in i har jag blivit varse men att sätta mig in i saker är jag ganska bra på. Att damfotbollen lever under andra villkor än herrarna är något vi får arbeta för att ändra på!
Tänk gärna på idrottsföreningarna - håll koll på mina FB inlägg och stötta!
www.svenskalag.se/vittsjogik

TEAMS - Livlinan till omvärlden

 

 

 Så sakteliga börjar jag anpassa mig till en ny situation. Min kropp och själ har i det längsta stretat emot men i takt med att jag samtidigt kan jobba och se trädgården så sakteliga börja spira så infinner sig ett lugn och en kreativitet som överraskar mig.
Att gå från en tillvaro med proppfull kalender, möten hit och dit och dagar då jag har förmånen att föreläsa till att sitta framför min PC har inte varit helt enkelt.
Att behålla sitt kontaktnät och dialogen med personer som däri ingår är en utmaning men börjar nu finna nya former. Frukost framför sin PC, Kaffe framför sin PC, digitala fikor och digitala luncher börjar dyka upp.
Företag och organisationer ordnar intressanta webinarier som det går att följa kostnadsfritt. Nyheterna är påslagna på TV,n, notiser ploppar upp och Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Dagens Industri läses. Informationen strömmar in och arbetsdagen flyter på. Utan att lägga tid på att förflytta sig hela tiden nyttjas dagen väl.
Från att ha gått från ett tillstånd där jag för några veckor sedan kände att jag höll på att förvandlas till en osocial individ som började spela på läpparna klockan 15.30 är nu mitt ensamkontor alternativt matsalsbord världens centrum där information flödar in och kreativitet strömmar ut.
Jag pratar varje dag med företag som nu finner nya vägar för att klara sig. Nya leverantörer av material kontaktas, några ställer om produktionen. De handlar om pengar in och pengar ut. Är det mer pengar ut än in så går det åt pipan oavsett vilka stöd som nu finns. Det var 30 poängs företagsekonomi det på 3 sekunder.
Jag tror inte, som många andra, att denna epidemi kommer förändra vår livsstil så mycket. Någon förflyttning med några parametrar kanske, lite klokare och lite mer ödmjuka kanske. Vi kommer inte åka tillbaka till 50 talet eller sluta resa. De som tror att vi kommer hamna i 50 talet tror så för att de vill det. På samma sätt som den alltmera högljudda vänstern tror vi hamnar i ett rosenrött Nirvana så beror detta på att man redan före Corona hade detta som mål.
Jag hoppas vi kommer ur detta med större möjligheter för alla att ta sig in på arbetsmarknaden. A-kassor som inte är knutna till facken och en bostadsmarknad som fungerar även för dem som inte har tillsvidareanställningar. Jag tror på lägre trösklar in på arbetsmarknad- och bostadsmarknad, trygghetssystem för företagare och människor med timanställningar just av den anledningen att jag även innan Coronaepidemin önskade detta.
Bristerna i trygghetssystem anpassade även till dem utan tillsvidareanställningar har kommit i dagen. Vänstern använder detta för att säga att sådana anställningar som inte är tillsvidare måste förbjudas - vi andra vet att timanställningar är de första stegen in på arbetsmarknaden och fyller att behov både för arbetsgivare och arbetstagare.Vi får det samhälle vi skapar med eller utan Coronaepidemier och ser vi inte upp får ett samhälle vi inte vill ha.

Nu tar vi påskledigt och då det dags att få tid till den inre resan. Kanske läsa någon bok eller jobba i trädgården. Det blir ingen konstrunda i år och tur är väl det -  jag brukar ofta trilla dit och komma hemsläpandes med något alster från Ulf Lundell med svårdefinierade motiv.
Glad Påsk!

Iakktagelser från "Splendid Isolation"

Nu kommer säkert någon av mina FB följare som växte upp i samma by som mig att reagera på att jag jämställer uppväxten i Rudskoga med karantän. Så illa var det självklart inte men vissa likheter kan skönjas.

Jag är van att röra mig bland människor hela tiden och att på det här sättet arbeta i någon typ av isolering var inget jag trodde jag skulle få uppleva. Dessutom åkt på en influensa (vet ej om det är C och tänker inte belasta sjukvården med att testa) vilket gör att jag några dagar till får vinka ut till människorna på gatan med en variant av Silviahälsning.

Nåväl tillbaka till Rudskoga. Värmlands Glesbygd på 70- och 80- talen. Land och Nya Kristinehamnsposten var husorgan jämte Nya Wermlandstidningen och Örebrokuriren. I Nya Wermlandstidningen kunde vi läsa om att Färjestad vann hockeymatcher och i Örebrokuriren om Degerfors IF och Örebro Sk,s vinster. Jag kanske var konspiratoriskt lagd men jag tyckte alltid det fanns en tendens att Örebro SK framhävdes på ett otillbörligt vis.

Det enda som låg nära var skolan och kyrkan  - ca 500 meter bort. Sedan fanns vännerna på 2, 4 resp. 8 km avstånd. Efter hemkomst från skolan såg jag i bästa fall någon pensionär som ännu 20 år efter pensionen gick i nästan nya arbetskläder från Bäckhammars Pappersbruk eller Degerfors Järnverk. Detta är Bergslagen – där gnäller man inte över lite avskildhet.
 

Sammanfattningsvis på den punkten att vara uppväxt i en ort – eller i alla fall geografisk yta, Rudskoga är ingen ort , det är en samling av byar utspridda på ca 80 kvadratkilometer med ca 650 invånare (8,12 invånare/kvadratkilometer), gör att det finns någon inlärd, djupt liggande, vana att vara själv och att det är lite besvärligt att ta sig till punkter av social samvaro.

När man fyllde moppe (13 år på i Värmländsk glesbygd) kom världen närmre och den stora orten Åtorp kunde besökas. Crescentmotorer kunde med 7 hk cylinder, uppborrad förgasare och filad kolv uppnå en hastighet av 60 knyck. Någon drevade även och pressade upp i 85 km vill jag minnas. Det bodde en polis i byn men han visste inget trots att det var i hans garage vi trimmade.

Inte så underligt att kulturkrocken blev stor då jag besökte Köpenhamn som 21-åring för första gången. Den dam jag försökte kurtisera på en club uppskattade inte att jag snöt mig i danska flaggan för att vara rolig och dessutom uppskattades inte detta av hennes pojkvän som dök upp.

 Numera, i Coronatider då jag jobbar hemifrån, eller från kontoret -  jag har ensamkontor – så kan jag få den där känslan som infann sig när utsikten var helt tom från människor. Ett lugn men samtidigt ödesmättat. Hus och bilar men inga människor.
Men jag skall erkänna, även om jag växte upp på en avlägsen plats där individualism och avskildhet ligger i korten så kommer det gå åt mycket film och musik. Dock känner jag att jag på något vis upplevt detta innan på något konstigt vis.
 

Vid hemmaarbete är TV,n på och informationen strömmar genom luften och det är förbluffande många som verkar ”passa på” nu att föra fram sina åsikter och förklara att om en viss idé följts så hade vi inte haft problemen.

Nationalister står runt hörnet och inväntar läget att dra ned gardinen vid gränserna för lång tid. Om dessa människor kommer till makten skall vi inte tro att vi kommer tillbaka till ett öppet samhälle när Coronasmittan besegrats. Se bara på Ungern och Victor Orban – det kan hända varsomhelst som sådana mörkermän får makten.
Socialister vädrar även morgonluft och för fram synpunkter att om vi får ett offentligt monopol på vård, skola och omsorg så kommer allt lösa sig och att Corona aldrig skulle kommit om all omsorg var offentlig.

Monopol och avsaknad av konkurrens har aldrig främjat utveckling och kvalité på varor och tjänster. Sedan håller jag med om att upphandling och uppföljning av ställda krav måste funka korrekt.

Privata företag blöder och har panik i dagsläget för alla som drivit verksamhet vet att då pengarna är slut då är pengarna slut.

Många har med sig sina ideologier in i detta med Coronan och kommer ha med dem ut också.

Jag läste att några tror att vi kommer leva som på 50-talet efter detta men det beror nog mer på en allmän fascination för 50-talet som redan fanns innan Coronaepidemin inträffade och därigenom en förhoppning att det skall återinträda. Gud förbjude att det blir så – jag passar INTE bra i Buddy Hollyfrisyr!

 Istället för att peka på varann och dra växlar måste vi samarbeta för att lösa krisen.

Kom dessutom inte dragandes med tankar om någon stark man – eller kvinna – som skall ställa allt till rätta. Då blir jag rädd på riktigt. Det har aldrig kommit något gott ut av att någon stark person (som i historiska fall ofta har drag av psykopat) blir en lösning. Det sket sig ganska bra för Napoleon, Karl XII samt den lille arge Österrikaren och för att inte tala om hur det gick för de människor som drabbades av dem.

Jag minns någon typ av skolkonflikt då jag gick åk 1 på gymnasiet. Det var lärarstrejk men vi hade ändå närvaroplikt att vara i skolan eller på skolgården varför jag såg det ypperliga tillfället till att flanera på stan.

En grabb i åk 3 stoppade mig och hans flickvän tittade på mig som om hon käkat citron.

-Vart ska du? frågade de.

Jag fattade nada, tänkte inte förklara vart jag skulle.

-Stanna, du har närvaroplikt, sa de unisont och killen tittade stolt på sin flickvän.

-Visa er ”Privat Polizeibricka”, svarade jag varpå de kom av sig lite.

-Lägg av sa jag och knallade vidare.

Visserligen fel av mig att bryta närvaron men jag var sugen på glass och hade någon lärare eller vaktmästare frågat samma hade jag självklart stannat. Dock var jag alltför stolt att stanna för någon som ville uppleva studentrevolten -68 på nytt.

Det är när de självutnämnda poliserna börjar dyka upp vi skall dra öronen åt oss.

Fram till dess detta är över tänker vi på varann och skiter i detta med egen vinning.

Tillbaka till bingen och göra det jag är tillsagd att göra – vila bort influensan!

Ps. Filmen ”LeMans66” är bra!